Duodji, körsnär och ciselör - tre ord, tre hantverk, med en doft av något avlägset och vagt bekant, som om de utgjorde en strof i en Taube-visa där förgångna tider målas upp, långt från Macbook, Ipad och managementspråk.
Och visst har de en kulturhistorisk innebörd, men samtidigt är de högst aktuella i den mening att de nu ska vara tillgängliga genom en formell utbildning. Myndigheten för yrkesutbildning har beviljat statsbidrag till dessa och ytterligare 59 hantverksyrken vars högkonjunktur för länge sedan är passerad.
En del av dem har redan etablerade utbildningar, men knappast yrken som balsamerare, klövvårdare eller tunnbindare. För inte att tala om pipmakare.
Den kulturarvsbevarande aspekten är med andra ord uppenbar, och man behöver inte vara SD-anhängare för att värdesätta kulturarvet. Men ärligt talat - att ge en tonåring möjlighet att utbilda sig till pipmakare, är inte det detsamma som att skicka honom eller henne rakt in i arbetslöshet?
Frågan går till Per Åke Bladh, pressekreterare på Myndigheten för yrkeshögskolan:
- När det gäller yrkesutbildningar överlag är det väldigt tydligt uttalat att det måste finnas en efterfråga på arbetsmarknaden. Till de nämnda utbildningarna ställs dock inte de kraven, och vi måste komma ihåg att det i regel handlar om väldigt små volymer.
Det kulturhistoriskt viktiga går kort sagt före behovskravet?
- Ja, och ett flertal av de som går utbildningarna gör det med sikte på entreprenörsverksamhet.
Utbildningarna är alltså trots allt anpassade till marknaden i den mening att allt fler blir egna företagare?
- Så skulle man kunna uttrycka det.
Resonemanget låter logiskt. I en radiodebatt i våras, i det norska aktualitetsprogrammet Ukeslutt, var representanter för stad och land oense om vem som bar välfärden på sina axlar. Provinsens representant avfärdade huvudstadsborna som oviktiga omkringflyttare av papper och abstrakta vågor i cyberrymden. Huvudstadsbon avfärdade provinsen som ett hembygdsmuseum där dödsdömda yrken får konstgjord andning.
Båda hade förstås fel. Informationsteknikens betydelse är bortom allt tvivel, men det är fortfarande svårt att klä en soffa med en Macbook.

Dessutom är "revivalism" , återupplivande, i färd med att bli ett begrepp bland trendspanare och samhällsanalytiker. Tanken är bland annat att samhället inte längre tillgodoser behovet av en autentisk, genuin identitet, och de som jobbar med händerna kommer därför att bli den nya tidens kulturella hjältar. Konsumenters intresse för varors ursprung ökar och allt fler väljer det småskaliga och närproducerade.
Finns miljötanken med bakom myndighetens beslut?
- Det är ett intressant perspektiv, men det ligger utanför myndighetens uppgift, säger Per Åke Bladh.
Men hur kommer det sig att ni beviljar pengar till utbildningar som redan finns, som exempelvis attributmakare, modist och kakelugnsmakare?
- Det står naturligtvis vem som helst fritt att starta en privat utbildning i vilket yrke som helst, men poängen är att våra utbildningsplatser ska vara gratis och därmed tillgängliga för var och en.

Fritt fram alltså, för den som vill bli ciselör och göra reliefutsmyckningar på metallbleck. Eller körsnär och tillverka skinnkläder. Eller ägna sig åt duodji, vilket är ett annat ord för sameslöjd.
Efter ett åttatimmarspass framför datorn låter det onekligen lockande.