Det är något visst med att titta in i små världar. Tänk er tillbaka till det där ögonblicket i barndomen när ni satt på huk framför dockskåpet och kikade in i pyttevärlden.   Minns ni den lite svindlande känslan när man både kände igen och inte kände igen sin egen värld?  Lite av samma svindel kan man få nu när Naturhistoriska museet har invigt en liten avdelning med tittskåp – så kallade dioramor.  

Utställningen är inte större än att den ryms i ett rum. Fem tittskåp, alla skapade av konservator Olof Gylling i museets barndom kring första världskriget, visar upp fem kända svenska naturmiljöer.  Under tio år jobbade den oändligt tålmodige Gylling med att millimeter för millimeter återskapa ögonblick från Måkläppen i söder till Tjiskavaara i norr. Att återskapa små bitar av värld så naturtroget som möjligt lär ha gränsat till en besatthet hos konservatorn, minsta grässtrå skulle vara exakt!  Blommor och löv pressades för hand i gipsformar, allt målades för hand, ibland med hjälp av dottern.

Känslan av frusen tid är stark i alla miljöerna. Landskapen håller andan, hejdar sig mitt i skeendet.

I vilket ögonblick som helst ska sjöfåglarna lyfta från klippan vid Hornborgarsjön och den ljumma midsommarvinden börjar rassla i granarna i Jämtland, ja det är så det känns.

Man kan se den här utställningen bara för glädjen i att se de oändligt omsorgsfullt skapade miljöerna och känna hur det förflutna kommer nära.  Den som vill ha mer än hänförelse får skäl att tänka till kring hur människans seende har förändrats de senaste hundra åren. På Gyllings tid var byggandet av dioramerna ett vetenskapligt projekt och landskapen designades för att betraktas med forskarögon. Köerna ringlade långa till utställningslokalen och koncentrationen bland åskådarna var stor. Hur länge som helst kunde man bli stående framför tittskåpen. Den som 2012 stiger upp på trappsteget och slänger ett hetsat samtidsöga i de små världarna lär få en helt annan upplevelse. Där Gylling såg vetenskap ser vi konst.

Det bildvana, hungriga, stressade ögat som marinerats i bildflödet på Youtube och hetsats av Google  kan ha svårt att stanna en längre stund i  landskapen. ”Här finns ju ingenting att se!”, utbrister  samtidsmänniskan. ”Bara kvistar och löv och så!”  Men den som blir stående framför tittskåpen lite längre än de genomsnittliga fyrtio sekunderna får snart sin belöning. Se in ibland de norrländska granarna i Jeresta Kronopark, nära Bydalen i Jämtland! Först ser man bara den snåriga vegetationen men efter en stund skärps blicken och man kanske ser älgkon med kalven skymta fram eller rentutav den lilla näbbmusen i hörnet.  

Utställningen, som är ett startskott på museets stora uppdatering av de permanenta utställningarna är barnvänlig och alldeles lagom pedagogisk. Allt som finns att se i rummet är på tittvänlig höjd och barnen ser lätt dioramerna tack vare trappstegen.  Intill varje diorama finns också en skärm som ger facit till alla djur och allt smått som gömmer sig i miljöerna.