I annonsen söktes en museichef av "världsklass". På Världskulturmuseet behövde man inte gå långt för att hitta honom. Karl Magnusson har varit tillförordnad museichef sedan juli, men har haft femte våningen i huset på Södra vägen som sin arbetsplats betydligt längre än så. Kort sagt har han varit med från början. Redan hösten 2000, alltså innan museet i Göteborg stod klart, blev han chef för myndighetens omvärldsrelationer.

Men är han av världsklass? Karl Magnusson skrattar gott åt frågan.

- Det får andra, som det klassiskt heter, svara på. Men jag har en tioårig omfattande internationell erfarenhet och ett stort kontaktnät, främst på museer i Europa som jobbar med samma frågor som Världskulturmuseet.

Han blev inte direkt ombedd att söka tjänsten, men blev inte heller förvånad när han som en av bara 13 sökande fick den.

- Givet var vår organisation befinner sig så tror jag det var rätt val. Och jag är väldigt glad att både ledning och personal förordade mig gemensamt.

Karl Magnusson syftar på den omorganisering som myndig­heten påbörjat.

- Alla som arbetar med samlingarna och med forskning förs nu samman i en tvärande linje över alla våra museer. Om samlingar råkar finnas i Göteborg eller Stockholm är ju fullständigt oväsentligt för världen utanför oss. Och istället för två, tre forskare på varje museum är det nu plötsligt en grupp på runt 15 personer som träffas och utifrån olika ämnesdiscipliner arbetar med frågor och tematiska angreppssätt.

Karl Magnusson tror stenhårt på idén om den nya organisationen. Han ser ingen större risk i att han som chef för myndighetens enda museum i Göteborg måste vara speciellt hård i nyporna för att hävda sig i konkurrensen med de tre i huvudstaden.

- Det här är ingen sak mellan Göteborg och Stockholm. Det är snarare så att identiteten har varit starkt förknippad med det egna museet i respektive hus.

Nej, än så länge har han ingen anledning att känna sig för­fördelad. Världskulturmuseet är det museum som myndig­heten nu storsatsar på genom att tillskjuta uppemot 20 miljoner kronor för en total omgörning av den publika verksam­heten, en omgörning som ska vara klar 2015.

Det handlar om att få ut mer av 9 000 kvadratmeter modern museibyggnad än vad som fås i dag.

Bland annat ska 100 000 föremål flyttas in från magasin på stan (vilket sparar fyra miljoner kronor i hyreskostnader) för att förvaras på museet samtidigt som nya utställningsytor ska frigöras.

- Jag har handlagt mycket återförande­ärenden, alltifrån paracastextilier till mänskliga kvarlevor, och fört dialoger med kollegor världen över i de frågorna. Så jag har en etisk aspekt med mig in i det här. Ska de här föremålen överhuvudtaget finnas i Sverige så är det klart att de måste visas och tillgänglig­göras.

Karl Magnusson har en bakgrund som forskare. I samma veva som han anställdes på Världskulturmuseet disputerade han på historiska institutionen på Göteborgs universitet med en avhandling om apartheid. Att han brinner för det internationella samarbetet, politik, identitetsfrågor och globaliseringsfrågor tror han kommer att märkas i museets utbud framöver.

- Jag kommer att driva en utvecklad tematik. Museet har varit framgångsrikt med det tidigare, till exempel med HIV- och trafficking-utställningarna. Så traditionen finns, men jag vill förstärka den i hela organisationen.

För forskaren Karl Magnusson börjar allt med frågorna. Vad vill vi visa? Vad är viktigt? Under åren i museibranschen har han dock också slagits av kraften som ofta finns i före­målen i sig.

- För mig är det ofta ett enskilt föremål. Jag var till exempel på Newseum i Washington. Där finns en kamera som tog bilder underifrån när ett av tornen föll ihop den 11 september. Fotografen dog men bilderna överlevde. Genom ett föremål får du hela drama­tiken.

I dag är det inte självklart att man får en museikänsla när man kliver in i Världskulturmuseets entré. Det tänker Karl Magnusson ändra på. Mycket av de stora och tomma ytorna i huset ska täckas av föremålsinstalla­tioner. En diskussion förs med arkitekter om hur man kan bygga och förändra.

- Det som museet byggdes upp runt, att byta utställningar kontinuerligt i de tre stora gallerierna - det blir för dyrt, samtidigt som det sliter för mycket på personalen.

Därför blir det ett galleri (eller en våning) med barn­verksamhet, ett med "stabila" föremålsinstallationer och ett med temporära utställningar för två, tre större satsningar per år som produceras gemensamt för visning i både Göteborg och Stockholm.

Att publiken kommer att hitta tillbaka till Världs­kulturmuseet ­ganska snabbt, förhoppnings-vis redan i slutet av året, är Karl Magnusson övertygad om.

Sedan förra året har besökssiffrorna minskat med ungefär en tredjedel.

- Vi är beroende av utställningsöppningar för att få skjuts. Det här har varit ett omställningsår.

Men det är förstås inte bara förändringsarbetet i sig som påverkat den publika verksamheten.

- Ledarskapet har varit otydligt, åtminstone sedan Margareta Alin slutade för drygt två år sedan. Det har skapat en osäkerhet kring museets identitet, både hos personalen och i verksamheten, säger Karl Magnusson.

Han vill dock inte recensera hennes efterträdare Mats Widbom som kritiserades hårt för sina försök att stoppa Elisabeth Olson Wallins utställning Jerusalem om de tre världsreligionernas förtryck mot homosexuella.

- Av det som hänt, vi har ju även den kontroversiella tavlan som tidigare museichefen Jette Sandahl plockade ner med oss i bagaget, har vi dragit lär­domar.

Men hur mycket skada gjorde turerna om Jerusalem­utställningen?

- Jag tror inte publikdippen beror på det, men vår tro­värdighet och stadga som institution har givetvis ­påverkats. Sådant tar ett tag att reparera.