Det är tyvärr ganska lätt att missa utställningen Hard Rain: Whole Earth? som just nu visas på Sjöfartsmuseet. Om man går förbi på avstånd ser man bara ett gäng anspråkslösa skärmar, uppställda på gräsmattan framför museibyggnaden. Varenda dag i drygt en månad går jag oseende förbi innan jag får upp ögonen för den brittiske fotografen Mark Edwards bilder som talar så uppfodrande och handfast, och samtidigt så drabbande om klimathotet. Sex år har gått sedan Al Gore ruskade om världen med filmen En obekväm sanning och gav oss tio år på oss att vända utvecklingen. Hard Rain: Whole Earth? kommer med likartat besked: tiden är knappare än någonsin, men utvecklingen kan fortfarande vändas.

Utställningen består av två delar, en gestaltande och en informerande del och alltihop börjar med en märklig kulturkrock i öknen för fyrtiotre år sedan. Samma år som Neil Armstrong tog sitt första steg på månen befann sig fotograf Edwards i Sahara i sällskap med en nomadstam och en kasettbandspelare som spelade Bob Dylans låt A Hard Rain's A-gonna fall. Medan nomaderna gjorde upp eld med pinnar och Dylan sjöng sin profetia om döda hav och sorgsna skogar väcktes en idé hos fotografen: han skulle resa runt i världen och söka motiv som gestaltade varje strof i Dylans text. Resultatet blev en mäktig bildresa som på ett lika rått som djupt mänskligt vis gjuter liv i människans kollisioner med naturen. Vi möter männen som hanterar korna som dött i galna ko-sjukan på ett slakteri i England (I saw a room full of men with their hammers a- bleedin'), en fågel insmord i olja på en strand i Brasilien (I've been out in front of a dozen dead oceans), en kvinna som räddar ett familjeporträtt ur ett översvämmat hus i Minnesota (And it's a hard, it's a hard, it's a hard rain's a-gonna fall). Tillsammans med en flicka som fångar såpbubblor i en tekanna, ett bröllopspar i gasmask och många, många fler Sjöfartsmuseet Foto: Tommy Holl berättar de om en mänsklighet som rör sig på katastrofens rand och om en planet, som på en och samma gång verkar lika skör som förfärande motståndskraftig.

Den andra och nyare delen av utställningen, Whole Earth, är ett svar på en önskan från tusentals besökare som sett Edwards bilder och velat veta mer om vad man kan göra för att stoppa undergången. Här är det råa fakta och handfasta råd som gäller. Författaren Lloyd Timberlake har skrivit texterna som berättar om ny teknologi, utvecklingsprojekt och livsförändringar som i smått och stor kan bidra till att naturens och människans system kommer i balans. Som final görs också nedslag här hemma, i Sverige och Göteborg.

Jag tycker mycket om den här utställningen för dess förmåga att tala klarspråk om hur jäkligt det faktiskt ser ut samtidigt som den kommunicerar en djup tro på mänskligheten. Det finns en särskilt sorts lättnad, som infinner sig när någon säger precis som det är utan skönprat eller omskrivningar. I den lättnaden bor ett hopp, större än uppgivenheten.