Lika för lika tillhör inte Shakespeares mest spelade komedier, vilket är rätt märkligt. För den har ju "allt": kyska fruntimmer och horbockar till karlar, en furste som smyger omkring utklädd till munk och hans ställföreträdare som dömer ut stränga straff för sedlighetsbrott men låter sig frestas till att begå samma brott själv.

Lägg därtill avhuggna huvuden, folk som uppstår från de döda och, inte minst, en allvarlig diskussion om ärbarhet och sanning, moral och dubbelmoral, så borde åtminstone unga regissörer oftare ha nappat på kroken. Här finns nämligen också möjligheter att ösa på med hur mycket genusperspektiv som helst, för den som känner för det.

När Tobias Theorell nu sätter upp "Lika för lika" på Göteborgs stadsteaters stora scen har han avstått från alla schablonartade samtidsläsningar. Den kyska Isabella är verkligen lika from som hennes novisklänning är vit; hennes inledande försagdhet lyckas Caroline Söderström t o m rundögt förvandla till både karaktärsfasthet och naiv oskuld.

Jacob Ericksson gör den stelt formelle vicefursten Angelo, oförberedd och rädd för sina egna nyuppväckta begär: mun, ögon, händer och kropp talar alla olika språk samtidigt. I detta emotionella kaos tillåts Angelo ändå att behålla en yttre värdighet som gör hans skam och skuldmedvetenhet i slut­scenen fullt trovärdig.

Det är finsnickeri på hög nivå, detta - i gengäld tar Theorell ut svängarna lite mer med Fredrik Evers i rollen som storskrävlaren Lucio, här tecknad som törstig grabb med ölkasse i näven, tillräckligt go' för att lyckas bjuda även en falsk munk på en bärs.

Men det som gör Stadsteaterns "Lika för lika" till något alldeles extra är nog Örjan Ramberg i huvudrollen som just den falske munken, dvs fursten själv. Innan Ramberg tar på sig sin förklädnad brer han ut sig i värsta Berlusconistil: högljudd, storvulen, oändligt grabbig och samtidigt falskt förbindlig - en härskartyp som man har svårt att tänka sig i en munkkåpa.

Och mycket riktigt: Rambergs förklädde furste är ingen ömsint landsfader som vill komma sitt folk in på livet, utan snarare en leklysten potentat som söker omväxling. Visserligen rättrådig, men lika lysten på den unga Isabellas jungfrudom som någonsin Angelo.

Ramberg arbetar med mer handfasta antydningar än Ericksson: här handlar det om en man som vet vad han vill men som bokstavligen tvingas hålla stånd i kåpan. Korstecknet har han inte riktigt koll på, det slutar med ett lystet finger i munnen. Osv.

Det är förbaskat roligt, och det blir inte sämre av Rambergs långsamma, klassiska Dramaten-diktion: han smakar på replikerna innan han fäller dem, och de befinnes vara delikatesser allihop.

Och vad blir det av den genuspolitiska diskussionen? Jo, Theorell sammanfattar den fullkomligt genialt i slutscenen då Göteborgs gosskör, som framfört något halvdussin elisabetanska sånger från luckor i fonden under föreställningens gång, rusar in på scenen och...tja, det vore synd att avslöja. Men tro mig, det är välfunnet - Shakespeare kunde inte ha gjort det bättre i tjugoförsta århundradet.