En ung flicka som utnyttjats sexuellt av en vuxen man söker oannonserat upp honom efter flera år. Han värjer sig, vill inte bli påmind, hon vill prata, ha svar, men oklart om vad...
Det är lite déjà-vu över David Harrowers
Blackbird, vårens sista premiär på Göteborgs Stadsteater. Folkteatern spelade en pjäs av Malin Lindroth säsongen 2001–2002,
Splitter, med exakt samma upplägg.
Harrowers pjäs sägs bygga på en verklig händelse år 2003: en 32-årig man som dejtade en 11-årig brittisk flicka på internet och sedan hade sexuellt umgänge med henne.
Man behöver inte beskylla Malin Lindroth för att vara synsk: historier av den här typen är, dessvärre, inte ovanliga. Och inte helt enkla heller. För här handlar det inte om våldtäkt och överfall utan om att en vuxen man utnyttjar ett barns nyfikenhet, ömhetsbehov och osäkerhet för egen vinning.
Spanjoren Andrés Lima står för regin i Stadteaterns uppsättning och har, tillsammans med scenograf, ljussättare och musiker skapat ett rum där allt är på samma gång exponerat och dolt. Möblerna har plastöverdrag, väggarna består av genomskinliga draperier som fladdrar för tidens vind, ur ett avlägset förflutet hörs pianoklanger, belysningen växlar mellan aggressiv förhörslampa och dämpad mysbelysning.
I denna dubbelhet lever den f d förövaren och den unga kvinnan: plågade av minnena och skammen och samtidigt i behov av att finna ett slags konsensus kring det som hänt.
Kluvenheten går igen även i spelet:
Blackbird är en av de mest fysiska föreställningar jag sett på länge på Göteborgs Stadsteater, full av trevande röresler, hejdade utfall och även dissonanser i språk och tal och tanke. Det är svårt att inte själv hamna på stolskanten efter ett tag. De här människorna sitter helt enkelt inte ihop – man skulle helst vilja springa fram och hjälpa dem.
Lars Väringer ger sin rollfigur en bräcklig värdighet; karln är en loser som försökt komma på fötter och har tillräckligt med charm kvar för att skapa oro i mötet med flickan. Som, i sin tur, befinner sig i ständig rörelse mellan raseri, löje, förtvivlan och förakt, och ett paradoxalt behov av att återskapa den olycksaliga erotiska laddningen, kanske för att, denna gång, kunna ha full kontroll över situationen.
Nio skådespelare av tio hade tagit sig igenom den emotionella skärselden med hjälp av temperament, adrenalin och en dos korrekt feministisk problemanalys. Nina Zanjani tar den svåra vägen: dämmer upp raseriet, hejdar sig i skrattet och litar lika mycket på autonoma nervsystemet som på förnuftet när det kommer till att formulera frågorna och svaren.
Det är stor uppvisning, och i fonden anar jag en ovanligt klok spansk regissör. Min enda invändning är att pjäsen hade blivit ännu mer intressant om den slutat i höjd med strömavbrottet. Då hade vi sluppit David Harrowers sedelärande förnumstighet i slutscenen.
Kristjan Saag
n ung flicka som utnyttjats sexuellt av en vuxen man söker oannonserat upp honom efter flera år. Han värjer sig, vill inte bli påmind, hon vill prata, ha svar, men oklart om vad...
Det är lite déjà-vu över David Harrowers Blackbird, vårens sista premiär på Göteborgs Stadsteater. Folkteatern spelade en pjäs av Malin Lindroth säsongen 2001–2002, Splitter, med exakt samma upplägg.
Harrowers pjäs sägs bygga på en verklig händelse år 2003: en 32-årig man som dejtade en 11-årig brittisk flicka på internet och sedan hade sexuellt umgänge med henne.
Man behöver inte beskylla Malin Lindroth för att vara synsk: historier av den här typen är, dessvärre, inte ovanliga. Och inte helt enkla heller. För här handlar det inte om våldtäkt och överfall utan om att en vuxen man utnyttjar ett barns nyfikenhet, ömhetsbehov och osäkerhet för egen vinning.
Spanjoren Andrés Lima står för regin i Stadteaterns uppsättning och har, tillsammans med scenograf, ljussättare och musiker skapat ett rum där allt är på samma gång exponerat och dolt. Möblerna har plastöverdrag, väggarna består av genomskinliga draperier som fladdrar för tidens vind, ur ett avlägset förflutet hörs pianoklanger, belysningen växlar mellan aggressiv förhörslampa och dämpad mysbelysning.
I denna dubbelhet lever den f d förövaren och den unga kvinnan: plågade av minnena och skammen och samtidigt i behov av att finna ett slags konsensus kring det som hänt.
Kluvenheten går igen även i spelet: Blackbird är en av de mest fysiska föreställningar jag sett på länge på Göteborgs Stadsteater, full av trevande röresler, hejdade utfall och även dissonanser i språk och tal och tanke. Det är svårt att inte själv hamna på stolskanten efter ett tag. De här människorna sitter helt enkelt inte ihop – man skulle helst vilja springa fram och hjälpa dem.
Lars Väringer ger sin rollfigur en bräcklig värdighet; karln är en loser som försökt komma på fötter och har tillräckligt med charm kvar för att skapa oro i mötet med flickan. Som, i sin tur, befinner sig i ständig rörelse mellan raseri, löje, förtvivlan och förakt, och ett paradoxalt behov av att återskapa den olycksaliga erotiska laddningen, kanske för att, denna gång, kunna ha full kontroll över situationen.
Nio skådespelare av tio hade tagit sig igenom den emotionella skärselden med hjälp av temperament, adrenalin och en dos korrekt feministisk problemanalys. Nina Zanjani tar den svåra vägen: dämmer upp raseriet, hejdar sig i skrattet och litar lika mycket på autonoma nervsystemet som på förnuftet när det kommer till att formulera frågorna och svaren.
Det är stor uppvisning, och i fonden anar jag en ovanligt klok spansk regissör. Min enda invändning är att pjäsen hade blivit ännu mer intressant om den slutat i höjd med strömavbrottet. Då hade vi sluppit David Harrowers sedelärande förnumstighet i slutscenen.
Kristjan Saag
kulturen@gt.se
