Ända till midsommaraftonen för två år sedan hade jag aldrig satt min fot i Palmhuset i Trädgårdsföreningen. Vet inte varför riktigt. Kanske var det för småborgerligt, eller också var mina fördomar större än kunskapsluckorna. Men jag tog grundligt fel.

Just på Palmhuset blir dessutom epitetet småborgerlig någonting positivt. Nästan i alla fall.

Palmhuset uppfördes 1878 i gjutjärn och glas efter förlagan Crystal Palace i Hyde Park i London. Initiativtagare var Georg Löwegren, trädgårdsföreningens dåvarande direktör. Delarna beställdes i Skottland och huset, ett enormt växthus, uppfördes i Göteborg till en kostnad av 165 000 kronor. Inte småpotatis precis på den tiden.

Och apropå potatis så var det just det som var problemet.

Klart man som ensam mamma utan pengar önskar sig en midsommarafton med minst ett dragspel, några sillar, en ordentlig manskör och en majstång allra minst. Ibland är det bara så oöverkomligt. Ingen fin skärgårdsö kom och la sig framför mig och barnet. Ingen dragspelare ringde på dörren och bad att få spela för oss, och sillen som stod i mejeriavdelningen på Hemköp kändes som någon sorts falsk sill i fel burk.

Och sedan gjorde förväntningarna på familjesillunchen mig så utmattad att jag inte ens kunde föreställa mig hur jag skulle få upp kastrullen på spisen för att koka färskpotatisen.

Vi drog på oss stövlar och regnkläder och fick med oss några kompisar som inte heller trivdes i sin midsommarsituation och gick till Trädgårdsföreningen med sillburkarna och knäckebröd.

Och där lyssnade vi på musiken och några dansade medan det fortfarande gick för regnet. Det stora problemet uppstod först när vi skulle äta. Sillen skulle klara regnet, men knappast knäckebrödet och därför gick vi till Palmhuset.

Därinne var allting grönt och ljuset var flammigt av vattnet som rann ner på utsidan av glasväggarna. Fontänen som plaskade mitt i rummet fick det att verka uppgjort på förhand att det skulle smattra på taket. Det passade bara extra bra.

Det vilade sedan en sorts andlighetsdimension över hela lunchen. Människorna där inne log mot oss och talade lågmält. Inte ens barnen skrek. Det kändes som en helt annan midsommarvärld.

Ann-Marie Ljungberg

kulturen@gt.se