Min gata är inte särskilt lång, den börjar med nummer 6 och slutar med nummer 16. Men det finns bara fyra trappuppgångar, nummer 10 och 16 saknas.
Kapellgatan är den gata jag trampat mest hela mitt liv. Ibland är jag närvarande, andra gånger rör sig mina fötter över trottoarstenarna med autopiloten påslagen. Jag skulle nog kunna gå med förbundna ögon.
På min gata går jag bara halva sträckningen när jag går hemifrån Landala och ner till stan och alltid på ena sidan, den andra är bilparkering. Jag går ner till den gata som är namnad efter den gamle krigsherren Rutger von Ascheberg. Där viker jag vänster. Den här vägen har jag gått sedan 1978. Alltid på samma sätt. Jag är förändrings-obenägen, jag är emot alla förändringar, även om dom är till det bättre.

När jag går hem kan det hända att jag går hela Kapellgatan, även biten mellan Molinsgatan och Aschebergsgatan. Också där enbart på ena sidan gatan. Den andra finns inte. Jo, i form av ett parkeringsgarage. Då har jag gått via Hvitfeldtska, det gör jag aldrig på nervägen.
Rigid - jag? Ja, varför inte.
När jag går ner mot centrum tittar jag in i bokhandelns skyltfönster. Det är det första blickfånget på min gata. Därinne hos Ines brukar vi halvintellektuella Landalabor träffas. En del kan också leta sig hit från Guldheden och Vasastan. En gång kom det in en man från Kullavik.
Arthur är den äldste av oss. Vi brukar ses när det är dags för eftermiddagskaffe. Han har lägenheten full med böcker och filmer, mycket om fartyg och historia. Han köper ännu fler trots att han inte hinner läsa dem, för han ska snart dö, säger han. Men det har han lovat ganska länge nu.

Det är ett ambitiöst ställe med författarkvällar, signeringar och utställningar. Stickkafé för såna som har den läggningen.
Lite längre ner på gatan har Hasse och Yvonne sålt sitt skomakeri och behöver inte längre gå upp i svinottan för att åka ända hemifrån Knippla och hit. Jag hoppas att hon fortfarande trivs lika bra med sitt implantat i överkäken. Hon var strålande glad och nöjd när hon hade fått det klart.
En annan som inte ligger och drar sig på morgnarna är Fadi. Han säljer frukt och grönt från sin bod på torget mittemot. En pålitlig fackman som vet vad det handlar om, han kan matcha sortiment med säsong. Han går upp klockan fyra hemma i Nol för att göra sin runda runt Västergötland och norra Halland så att vi kunder får fräscha fina produkter. Mycket av det kommer från Frillesås.
Lite nedanför skomakaren finns en som klipper både hår och film. Måste vara ensam i hela Göteborg om den yrkeskombinationen. Frisör står med större bokstäver än fotograf i skyltfönstret. Är det något man bör notera?

På den nedre delen av gatan ligger en för mig fördold värld. Men jag träder in via nätet till Boutique Lyktan. Där samlas de som inte gillar "minilinnen som visar magen" och inte heller "storblommiga tantkläder med puffärm". En butik för den som "hunnit få en skrattrynka eller två".
Här kan luften fyllas av en doft - kanske en Helena Rubinstein - när kunderna köar in till de regelbundna vip-kvällarna med vin och mannekänger och är det ett lyckligt tillfälle kan det vara specialpris på en Gerry Weber-byxa.
Och kapellet - vad hände med det?
Jo, det flyttades år 1919 ett par hundra meter bort mot Chalmers.

Kjell Wigers
kulturen@gt.se