– Vad är det med de tre världsreligionerna och deras gamla texter? Varför används de fortfarande i ett förtryckande syfte?
Det frågade Elisabeth Ohlson Wallin sig – och det ledde till hennes utställning Jerusalem, som visas i tre veckor på Världskulturmuseet med start på onsdag.
Hur försöker hon då förvandla frågetecknen till svar?
Jo, genom att fotografera homosexuella, bisexuella, transpersoner i trakterna kring Jerusalem, och dessa motiv – där de avvikande porträtteras parallellt med de gamla texterna – ska få folk att tänka.
Fotografierna till utställningen togs i påskas i Jerusalem, Betlehem och Ramallah.
Varför valde du Jerusalem?
– För i Jerusalem lever judendomen, islam och kristendomen sida vid sida.
Dessa frågor dök upp redan i samband med den uppmärksammade utställningen Ecce homo för tolv år sedan.
– Ja, men jag var inte så insatt då. En stor inspiration till Jerusalem är Karen Armstrongs böcker om Jerusalem och Gud. Hon fick mig att se ytterligare komplikationer kring religionernas budskap.
Elisabeth Ohlson Wallin säger att bilderna hon tog i Jerusalem laddas av själva miljön, av de starka religiösa känslorna som finns där.
När du säger känslor, vad menar du då?
– De religiösa känslorna leder till förtryck och uteslutande. Och det är inte bara där. Se bara hur islamofobin ökat i Sverige de senaste åren. Det oroar mig. Jag kan inte bara se på.
Betonar du olikheterna eller likheterna mellan religionerna?
– Likheterna. Alla religioner kommer från Abraham. Och i alla tre finns stränga drag som försvårar livet för de avvikande.

Detta är tredje utställningen kring religiösa motiv.
I Ecce Homo kopplades i sexuellt laddade bilder bibliska händelser till bibelcitat.
In hate we trust, som kom 2007, skildrade verklighetsbaserade hatbrott mot hbt-personer.
Och nu Jerusalem som visar hbt-personer i religiösa miljöer.
Vad är religion för dig?
– Jag har alltid varit intresserad av religion. I skolan var jag inget vidare, men i religion hade jag en fyra. Det existentiella är väldigt viktigt för många. Vi tror att vi är så sekulariserade i Sverige, men vi firar jul och gifter oss i kyrkan. Även de som inte tror, får förhålla sig till religionen.
Tror du på Gud?
– Ju mer jag lärt mig, desto mer inser jag att jag åtminstone inte är troende på samma sätt som jag var förr. Jag har däremot en väldig respekt för dem som tror, och jag hoppas att också de som ogillar mina bilder respekterar mig. Jag bökar och stökar rätt mycket med de här ämnena, men jag vill inte såra någon.
Men bilderna kan onekligen ses som kränkande.
– Ja, men de kan också göra livet lättare för dem som ser de gamla religiösa texterna som något problematiskt. I bästa fall kan de känna det som något bra att jag visar att precis så här står det faktiskt i de gamla texterna. Det kan leda till en diskussion om hur man kan se på texterna i vår tid.
– En del som jag pratat med inför utställningen säger att de där gamla texterna inte är något att bry sig om. Men de betyder ju fortfarande mycket för många, och får konsekvenser, så då måste det vara tillåtet att ifrågasätta dem.

Elisabeth Ohlson Wallin tog bilderna under två veckors tid.
Hur gick du till väga?
– Jag hade bara en liten utrustning med mig: en kamera, en ficklampa, en projektor.
– Jag fick jobba oerhört försiktigt. Och ibland gick det verkligen undan, då hann jag bara ta några få bilder.
Hbt-modellerna kontaktades på plats. De visste vad som gällde. Omständigheterna. Vad bilderna skulle användas till. Vem Elisabeth Ohlson Wallin är.
– Ja, modellerna vet vad de gör. De vet vilka risker de utsätter sig för. Men de ville göra det här.
– Ibland gick vi direkt efter fotograferingen igenom vilka bilder jag tagit och flera gånger tog jag direkt bort bilderna de inte tyckte om, för att de skulle känna sig trygga och säkra.
Elisabeth Ohlson Wallin hade ofta en grovskiss inför varje scen som skulle fotograferas.
– På grund av ljuset, trängseln, vakterna blev det ibland något annat än jag hade tänkt. Men jag har med åren lärt mig att arbeta fort. Att anpassa mig. Situationen kan i sig leda till något nytt och spännande.
Vad säger du till den som tycker att dina bilder är fulla med kärlek?
–Jag säger att det håller jag med om.
Hur har blicken du har när du gör Jerusalem förändrats från den du hade när du gjorde Ecce homo?
– Jag vet mycket mer nu, jag har läst mycket, pratat med många. Hade jag redan då tänkt på Jerusalem så hade jag sagt till mig själv att nej, så får du inte göra.
Men varför får du göra så här nu då?
– För att jag lyckats bli tydligare i mina frågor.
Hur ser du på ditt sätt att fotografera?
– Jag vet mer vad jag vill nu, jag blir inte skrämd inför uppgiften. Rent tekniskt så blir det också lättare att ljussätta och att måla med penseln.
Hon säger ”måla med penseln” just för att hon gillar många av målningarna från 1600-talet.
– När jag ser dem så bara stirrar jag. Oj, det där ljuset, vad betyder det? Den där tallriken? Och samma nyfikenhet försöker jag få fram med mina fotografier. Det är därför jag kallar mina bildvisningar för konstutställningar.
Där dokumentationen möter fiktionen?
– Precis. Jag kan ha en katt på en bild tagen i Jerusalem – fastän katten inte var där när jag tog bilden. Jag lägger alltså in katten i bilden efteråt, men bara om katten var i närheten. Det där är viktigt. Det är inte en katt som jag fotograferat i Sverige, utan han var där, och kunde lika gärna kommit med på bilden direkt. I allt jag gör finns en tydlig dokumentation i botten.
Vad är det du letar efter i en bild?
– Symbolerna. Syns förtrycket? Kärleken? Bilden ska trigga i gång tänkandet. Men jag har till exempel en bild på ett kopulerande par vid en mur. Den skulle jag aldrig ta vid Klagomuren. Jag vill ju inte kränka, vilket folk ibland tror att jag vill. Jag är bara ute efter att formulera frågor.
Nu har du gjort tre utställningar på ett religiöst tema. Vad blir det för fjärde?
– Det blir ingen fjärde. Jag är klar med det temat.
Du låter lättad.
– Ja, det känns skönt. Nu har jag bilderna och jag tycker om att tala om bilderna. Jag är ju ingen tyst konstnär.
Vem är det du vill samtala med?
– Med dem som använder religionen för att förtrycka. Och jag vill att vi lyssnar på varandra. I bästa fall säger ju en bild mer än tusen ord.

När hon sammanfattar utställningarna med ett enda ord blir ledordet för Ecce homo kärlek, i In hate we trust blir det hat och i Jerusalem blir det maktmissbruk.
Hon skrattar åt sig själv och etiketterna och säger att hon, apropå maktmissbruk och hat, i påskas tog sig till Sodom som är så förknippat med fördömanden.
– Där fotograferade jag nakna män. När man ser den bilden kan man bli upprörd. Men man kan också se det komiska i bilden och skratta åt motivet. För just när så mycket är jobbigt och svart och svårt, kan det vara skönt att få skratta. Jag är en rätt glad person.
Men dina nära och kära är väl oroliga över dig och ämnena du väljer att jobba med?
– Ja, ibland, men jag berättar att jag är försiktig.
Är du naiv?
– Nästan. Jag hoppas och tror att allt löser sig.
Men det brukar uppstå hot kring dina utställningar, och att den nu visas bara tre veckor beror på säkerhetsbedömningarna. Har du hotats nu?
– Nej. Och det är väldigt skönt.
Det har varit många turer kring Jerusalem innan Världskulturmuseet nu visar den. Var visas den härnäst?
– Det finns en handfull förfrågningar, men inget är klart än.
Vill du att den ska visas i Jerusalem?
– Hellre i Tel Aviv, för där skulle det inte bli så kontroversiellt.

Stig Hansén
kulturen@gt.se