Dokumentärfilmaren Michael Glawoggers Whore's Glory är en tredelad berättelse om prostituerade i olika länder. Med beständig blick och ett konstant, stilla tempo skildras flickor och kvinnor vars kroppar är till salu. Från en industriell, blankpolerad horfabrik i Thailand, via extrem fattigdom Bangladesh till avtrubbade trettiofemåringar iklädda skolflicksstrumpor i Mexico.
Berättandet är tyst, och envist inte minst vad gäller det genomgående smäckra, lite påträngande soundtracket. Glawogger har valt att förstärka den starka helheten med snygg vispop, oavsett vilka skeenden och miljöer som är aktuella. Ett märkligt grepp. Jag kommer på mig själv med att fundera över estetiken, som om jag satt och tittade på videokoreografi.
Men visst, är det här en fruktansvärt viktig, vidrig och drabbande film. Här serveras långa, långa sekvenser med rå dokumentation av hur extremt fattiga flickor och kvinnor lever hela sina liv, helt utan makt. De hasar omkring i en mörk basar, och slåss med varandra om män, som enligt egen utsago är där för att slippa våldta ärbara kvinnor.
Villkoren i basaren är tveklöst de värsta, om man nu kan rangordna helveten.
Jo, även det thailändska "akvarium" där industristajlade horor sitter som alienerade panelhönor, utgör människohandel i min bok. Kvinnorna rycker på axlarna och överlever, visst. Men de är och förblir köttstycken.
Då är det lättare att åse den pensionerade "storhoran" i Mexico City som skrattar för sig själv åt hur lättlurade torskar är. Hon utstrålar egenmäktighet.
Whore's glory är en tredelad berättelse om prostituterade i olika länder. Foto: GIFF
Jag vet. Man ska inte jämföra äpplen med päron, men det är svårt att helt tänka bort Whore's Glory när Filmfestivalen kör två avsnitt av SVT:s nya serie Trettio grader i februari.
Det handlar om svenskar som åker till folkhemslandskapet Thailand för att lösa sina problem. Lite som man gör, typ. Här finns Kjell Wilhelmssens bortkomne Glenn "från internet", som låtsats vara filmstjärnesnygg och raggar upp en thailändsk "bartjej" på chatten. Kvinnan tackar ja till Glenns frieri, men solochvårar honom - så klart.
Och fler schabloner blir det.
En jättebitter Kjell Bergqvist i rullstol förtrycker sin fru, känsligt spelad av Lotta Tejle. Frun får inte lära sig dyka och är för snäll i största allmänhet. Och så Maria Lundqvists affärskvinna, som drabbas av stroke och försöker hitta inre frid på en strand, men får problem med en vacker thailändare som hon har något mystiskt förflutet ihop med.
Inalles är denna lilla rad av short storys ganska förutsägbara, lite överdrivna och inte minst ett rungande exempel på hur i-landsproblem kan te sig. Visst har 30 grader sina vinster, som att Wilhelmsson är hypercharmig, att Bergkvist är oemotståndligt butter samt att helheten prunkar uppiggande som en exotisk frukt.

Liv Landell
kulturen@gt.se