En period i barndomen lekte min lillebror hund så snart han blev nervös. Det var om hans sätt att be om kärlek när livet blev övermäktigt. Jag tänker på honom när jag ser Teater Kurage iscensätta Ulf Nilssons fina bok "Ensam mullvad på en scen". Min bror anno 1983 hade gillat den där nilssonska, existentialistiska grundtonen och den stillsamt dråpliga storyn. Den talar till hjärtat hos barn. och till minnet hos vuxna.

Mullvaden handlar om scenskräck, om tryggheten i att leka djur, och i att ha syskon. Med en monolog direkt skuren ur boken ger regissören Rebecca Alverfors sin publik en allvarsam utvecklingsberättelse kryddad med orientalisk musik – Charlotta Grimfjord Cederblad har sällskap av musikerna Ahmad Al Khatib och Anna Ottertun på scen. Ett oväntat grepp, som lägger en lyrisk hinna över den sockiplastdoftande helheten. Vid hennes horisont hägrar en underbar men skräckinjagande skolföreställning, och Kurage passar på att ta ut svängarna. Vackert, originellt och intressant när tonerna plötsligt liknar en drömsk polska.

Att Kurage hjärtar Nilsson kunde konstateras för något år sedan, när Rebecca Alverfors sörjde sitt gamla marsvin i den samtida barnklassikern Adjö herr Muffin. Jämfört med den visuellt mer avancerade upp­sättningen – Per Johansson uppträdde till exempel i komplett, large marsvinskostym – ter sig Ensam mullvad lite mager.

Den har inte heller samma driv som sin föregångare, till del beroende på den renrakade monologen som form. Det blir enkelt uttryckt en smula långsamt när barnen i ett, inte oävet, försök till klassiskt berättande ska visualisera i princip allt. Huvudpersonens ålder markeras av randiga ben och mullvads­kostymen symboliseras av en röd cape. Men visst, barnen sitter snällt på golvet, och fyller glatt i det skojiga slutet på huvud­personens sång. Och barn är som bekant den yttersta juryn när det vankas barnteater.