Jag gillar små notiser, anteckningar i marginalen. De högröstade, de som tar i från tårna, har man hört eller sett förut. De lågmälda, däremot, visar sig ofta dölja små pärlor vars betydelse vidgas ju närmare man kommer.
Så också på den utmärkta sajten "granitleden.se" - en sida som presenterar besöksmål i Bohuslän med anknytning till sten.
Inget ont om stenriket Bohus-Malmön och allt annat som presenteras mer utförligt. Men blicken stannar längre ner på sidan. På en enda rad läser jag:
"Munkedals torg. Fjordor. Stenskulptur av Ingemar 'Lolo' Andersson."
Lolo? Är det den Lolo som brukade synas i undervegetationen av Göteborgs musikliv? Basisten? Initiativtagaren till Brötz, som blivit en friscen för happenings och improvisationskonst?
Ett telefonsamtal bekräftar att antagandet stämmer, och jag får ett mål för min nästa bilfärd genom Bohuslän.

Munkedals torg ser ut som många andra torg i svenska småstäder. Det rivningsraseri som började på sextiotalet har gjort dem till förväxling lika: Systemet, Konsum, banken, pizzerian och bänkarna med sina lokala fyllon.
Men där, mitt i tristessen, står Fjordor som en påminnelse om någonting annat. Drygt elva meter som buktar sig in och ut genom asfalten. En mytisk varelse, en drake i granit, som utmanar fantasin och inbjuder till lek.
På konstnärens hemsida tituleras den faktiskt som lekskulptur, men ålderskonventioner, samt det faktum att jag iakttas av männen på bänken, får mig att avstå från att klättra.
Jag klappar den i stället lite tafatt på huvudet och slås av kontrasten mellan den skrovliga huden och de spegelblanka ögonen. Den lever!
En knapp timme senare svänger jag in på Ingemar Lolo Anderssons gårdsplan i Hjärtum.
Han har tidigare arbetat på KKV (Konstnärernas kollektivverkstad), men det ärvda huset ska nu bli både bostad och verkstad för honom och frun tillika kollegan Monica Funck.
- Det finns en myt om en drake som spärrade av Åbyfjorden vid Sotenäs, berättar han.
- Myten gav idén till Fjordor, och med den vann jag en tävling utlyst av Munkedals kommun. Namnet Fjordor var i sin tur det vinnande förslaget i en tävling bland skolbarnen.
Lolo går med slagruta för att avgöra placeringen av Kraftsamlarna. Foto: Lolo Andersson
Varför valde du att jobba med sten?
- Det går snabbt och lätt.
Han ser att jag tvivlar och erkänner att han till viss del försöker provocera.
- Fast det är enkelt att få tag på materialet, och numera finns det effektiva verktyg. Att borra och klyva är lättare än man tror.
Jag tvivlar fortfarande.
Lolo är en bastant man med ett kraftfullt handslag, och i likhet med kollegan Claes Hake kan han inte med bästa vilja kallas petit.
Är fysisk pondus ett vanligt karaktärsdrag hos stenskulptörer?
- Nja, det finns fler kvinnor än män, men männen jobbar ofta med större format. Samtidigt är det så att råstyrka går bort. Man kan inte avreagera sig på stenen som om man hugger ved. Man kan inte forcera fram resultatet, utan tvingas närma sig stenen på stenens villkor. Det är ihärdighet som gäller.
Kombinationen av det subtila och det bastanta, med andra ord.
Jag tänker att den kanske utgör själva dragningskraften i en stenskulptur, men Lolo ser också kraften på ett annat sätt.

Ingemar Lolo Andersson. Foto: Monica Funck
En del av hans verk är formade som ett slags stenstolar runt ett bord. Han kallar dem kraftsamlare, och är övertygad om existensen av så kallade currylinjer - alltså kraftfält som inte är elektromagnetiska eller radioaktiva.
Det är förstås inte okontroversiellt. Han berättar att ett kommunalråd gömde sig bakom ett träd, rädd för att bli igenkänd, när Lolo gick med sin slagruta för att avgöra placeringen av en offentlig utsmyckning.
Vad svarar du om jag säger att det där bara är vidskepelser?
- Att man får låta den egna erfarenheten avgöra vad man tror eller inte tror.
Lolos svar får även bli budskapet till den bohuslänska konstpubliken. Inte bara Fjordor utan flera av hans verk är placerade på offentliga ställen i länet.
Ett av dem står på Ödsmåls gamla kyrkogård. En kraftsamlare finns i bostadsområdet Kristineberg i Stenungsund och i stadsdelen Kopper finns skulpturerna Drottningtronen och Mitt hus med El Gordo.
Ställena tillhör knappast de mest välexponerade inom den så kallade upplevelseindustrin, men just därför är de kanske värda ett besök.
Som sagt - jag gillar små notiser, anteckningar i marginalen.