SÖNDAG. I går var det Heliga Johanna från slakthusen på Folkteatern. I dag är det vårens första bofink som sjunger, starkt och oförväget. Solen steker och snön smälter och man inser att det är kontrasterna som gör livet värt att leva - mellan kultur och natur, mellan vinter och vår, mellan istapp och snödropp.

MÅNDAG. Kanske borde man sluta åka i SJ:s tysta avdelning? För inte är det särskilt tyst där inne bland alla slamrande tangentbord, hörlurar på högsta volym som läcker ut hälften av musiken och vibrerande mobiler inställda på ljudlöst som ligger och snurrar på borden medan deras hussar och mattar sysslar med annat. För att inte tala om alla mobiler som plingar eftersom man väntar på ett samtal som är EXTRA VIKTIGT. SEN ska man stänga av.
Och så har vi de som springer ut och in och ringer i korridoren och de som tycker att mobilsamtal är helt okej så länge man för dem på låg nivå och de som tycker att här inne var det tyst och bra, här ska jag sätta mig och ringa.
Det är nog tystare att sitta i den vanliga kupén, i väntan på att SJ ska få ett genombrott och införa nästa stora landvinning: den helt elektroniklösa avdelningen. Jag tror vi är många som skulle trivas i den.

TISDAG. Fettisdagen och internationella kvinnodagen hör jag ett radioinslag om några kvinnor som protesterar mot dagens kroppshysteri genom att klä ut sig till semlor. Det tycker jag låter som en utmärkt idé. För finns det ett trevligare bakverk än semlan, en bättre symbol för flödande generositet och lockande mjukhet än denna pösiga bulle, guldgul och pudrad, gräddig och god? Knappast.
Hellre en fluffig semla än en sur liten finncrisp med lågt BMI.

ONSDAG. 70 procent av svenskarna vill att minkfarmer ska förbjudas, det framgår av den senaste Demoskopundersökningen. Det borde återspeglas i lagstiftningen. En miljon minkar gasas årligen ihjäl efter ett kort och meningslöst burliv, men nu är det hög tid att skrota denna näring som förutom att vara barbarisk också är helt onödig.
En av fördelarna med att vara människa är ju att vi kan tillverka våra kläder, vi behöver inte slakta andra och stjäla deras.

TORSDAG. Snö, drivande pinande blötsnö i massor. Fem rådjurspojkar som alltid håller ihop har ätit frukost i min trädgård och ligger nu på sitt vanliga ställe i åkerkanten och idisslar - och så kommer snön och förstör. De ligger tappert kvar ändå, medan deras nya och ännu ludna horn förvandlas till frostade snöskulpturer.
Vafan skulle det här vara bra för? - så tror jag att de tänker. Men det är kanske bara för att det är vad jag själv tänker

FREDAG. Två veckor kvar till våffeldagen. Två veckor för våren att skärpa till sig så att man kan äta sina våfflor i solen.

LÖRDAG. Helvetet är den plats där engelsmännen står för matlagningen, säger ett gammalt skämt. Men paradiset kan mycket väl vara den plats där de i stället koncentrerar sig på att göra tv-produktioner.
Hela våren har jag skrattat så jag skrikit åt gamla repriser av 'allå, 'allå 'emliga armen och i kväll ser jag Downton Abbey, trots att den egentligen bara är en såpa med guldkant. Det är kvaliteten som lockar, i allt från ensemblespel till manschettknappar.

Ellen Mattson
kulturen@gt.se