Min svägerska, Anne-Marie Larsson, var en gång på tillfälligt besök i min och sin systers lägenhet på Risåsgatan i Göteborg. Inför hemfärden bad hon om reslektyr och jag gav henne ett par kriminalromaner av Sven Westerberg. I en av dem lämnar någon en lägenhet på Risåsgatan för att strax efteråt bli skjuten till döds, i den andra rör sig handlingen runt en viss Anne-Marie Larsson som saknas och befaras vara mördad.

Det var en olycklig slump och igenkänning brukar annars, på ett mer allmänt plan, vara en uppskattad ingrediens i deckarlitteraturen. När jag läser Westerberg får jag vara med om promenader i Linnéstan, utflykter till Partilles villaträdgårdar, besök i Onsala, med mera. Jag har varit på de flesta av ställena, och det ger en särskilt lyster åt läsningen. Westerberg är en favorit, men jag har rentav kunnat stå ut med undermåliga böcker bara för att huvudpersonen häckar på krogar och fik i mina egna kvarter.

Alltså kan man också misstänka att platsens dragningskraft används i spekulativt syfte. Det som började med ett antal mord i Ystad har lett till att så gott som varenda småstadshåla befolkas av mördare och klipska poliser. Skriver jag om mord i Hyltebruk med 3 716 invånare så kommer åtminstone 1 858 personer (hälften) att läsa boken.

Dragningskraften ökar dessutom ytterligare om jag lyckas kombinera en geografisk bestämning med ett aktuellt samtidsfenomen. I romanen Främmande fågel skriver Anna Jansson om fågelinfluensa på Gotland. I Nobels testamente tar sig Liza Marklund an Nobelfesten. Och för att återgå till Göteborg så finns det ett färskt exempel på samtidsfenomenens attraktion i romanen Prinsessan av Tomas Arvidsson.

Prinsessan är nämligen ingen annan än den omdebatterade La Bella Principessa – möjligen målad av Leonardo da Vinci och central i utställningen And there was light i Eriksbergs­hallen härom året. I boken blir tavlan stulen och därmed vrider Arvidsson ett stycke nutidshistoria i sin egen riktning.

Spännande? Nja. Mer roande. Handlingen fortlöper i ett relativt snällt och muntert tonfall – författaren säger sig vilja vara en motvikt till spekulativt underhållningsvåld – och jag föredrar sådant framför ett påklistrat socialt patos.

Samtidigt är det svårt att vara oförbehållet överens med den författare (jag minns inte vem) som en gång sa att framtidens historiker generellt sett kan gå till deckarna för att få en korrekt bild av vår samtid. Det är skillnad på att undvika spekulationsvåld och att förneka realiteter.

Så var hamnar jag i mitt försök att se betydelsen av geografisk bestämning och faktiska händelser i deckargenren? Bra eller dåligt? Spekulativt eller ärligt uppsåt? Allt varianter existerar givetvis sida vid sida, och trots nämnda förbehåll är det svårt att underskatta igenkännandets värde. De romaner som fastnar i minnet är i regel tillräckligt autentiska för att jag ska kunna känna igen mig, och tillräckligt fiktiva för att jag ska kunna beträda obekant mark.

Grovt indelat finns de i två varianter:

1. Berättelser som, i likhet med Prinsessan, vrider historien i en ny riktning och i bästa fall gestaltar och rentav lindrar ett oförlöst trauma. Ett exempel i genrens utkant är Joyce Carol Oates Älskade syster, där det olösta fallet med den mördade barnstjärnan Jon Benét Ramsey ges ett tänkbart slut.

2. Berättelser där den faktiska händelsen hålls intakt och används som en fond för att gestalta en fiktiv person eller ett inre skeende. När de fungerar blir det ett sätt att ge en känslomissig laddning och en psykologisk insikt bortom nyhetsrubrikerna. Typiska sådana är romanerna Räven och Dockmakaren av Michael Connelly, där kravallerna i Los Angeles i början av 90-talet spelar en viktig roll.

Det går dock inte att tala om deckare "based on a true story" utan att slutligen också nämna de till synes clairvoyanta författarna. De som i stället för att använda faktiska händelser lyckas gå händelserna i förväg. En självklar sådan representant är Åsa Larsson som debuterade med romanen Solstorm, om en sekt i Västerbotten, året innan dramat i Knutby utspelades i offentlig­heten.

Bland utländska exempel är Janwillem van de Weterings dystopi i boken The Hollow-Eyed Angel kanske det kusligaste. När en av karaktärerna ankommer New York beskrivs det så här (i min egen översättning):

"Den spektakulära staden framstod som kärnan i ett gigantiskt maktcentrum. ­Manhattans unika silhuett övertygade honom om att allt som beslutades här skulle ge återverkningar runt hela klotet. Inget varar evigt, men ­vilken kraft skulle rubba denna metropol av glas och stål? Interna stridigheter? Krig?"

Boken kom fem år innan den 11 september 2001.