Det fanns ett Afghanistan före sovjetiska stridsvagnar och vildskäggiga talibaner. Khaled Hosseini minns det. När han satt i exilen och slöt ögonen såg han framför sig drakar som flög mot en blå himmel.
För Khaled Hosseini var Kabul en bra stad. Han föddes i övre medelklass, bodde i stadsdelen vackraste hus med marmorgolv, gobelänger vävda med guldtråd på väggarna och ett mahognybord med plats för 30 personer i matsalen eftersom pappan hade smak för påkostade fester. För de fattiga, förtryckta hazarer och andra, var livet svårt. För alla skulle det bli värre.
- Jag hade jobbat med boken i ett halvår när al-Qaida körde planen in i World Trade Center. Händelserna 11 september och kriget mot talibanerna gjorde att skrivandet fick en annan betydelse för mig.
Jag hade en annan historia att berätta, och kunde skildra mitt land på ett mänskligare och personligare sätt, säger Khaled Hosseini som nyligen varit på Sverigebesök.
I boken "Flyga drake" skildrar han ett Afghanistan som en gång var. Det är en roman, delvis med starka självbiografiska drag, där landets blodiga historia är bakgrund till en berättelse om kärleken mellan fäder och söner, om vänskap som prövas och om svart svek.
Khaled Hosseini var elva år då pappan fick jobb som diplomat i Paris. Det var 1976. Tre år senare rullade Röda armén in, och tillsatte en kommunistisk marionettregim som styrdes från Kreml.
Kungen Zahir Shah flydde till Italien. Diplomaten var inte längre representant för sitt land, och hela familjen, med Khaled och hans tre bröder och systern, tog sig till Kalifornien och fick politisk asyl. De blev invandrare, bland alla invandrare.
- Jag minns hur svårt pappa tyckte det var att gå till socialen och ta emot det gröna häftet med månadens matkuponger. Efter några år fick han arbete, som körskollärare, och när han fått första månadslönen gick han till socialkontoret och lämnade tillbaka
kupongerna. Då var han mycket stolt.
I boken finns ett kapitel om loppmarknaden i San José där exilafghanerna försöker tjäna en extra slant. Generaler utan armé, affärsmän som varit stormrika och nu är luspanka, politiker som förlorat sin makt, de som hade pengar till resan och flydde för livet - nu säljer de gamla symaskiner, enögda Barbiedockor och trasiga Electroluxdammsugare.
- Så gör de flesta invandrade afghaner, min familj också. På lördagarna åkte vi runt på garageförsäljningar och fyllde vår gamla folkabuss. På söndagsmorgonen satte vi upp vårt stånd på loppmarknaden. En Chicago-skiva som vi köpt för 25 cent dagen före
kanske gick för en dollar. En Singer-symaskin i dåligt skick som vi köpt för tio dollar kunde efter en stunds prutande ge 25 dollar.
Khaled Hosseini blev läkare. Trots världssuccén med "Flyga drake" åker han fortfarande till kommunens vårdcentral och tar emot patienter mellan 9 och 17.
- Det är den rationella sidan av mig. Jag vill ha en säker inkomst. Jag skriver på morgnarna; går upp klockan fyra, innan barnen och hustrun har vaknat och det är tyst i huset. Jag jobbar med en ny bok nu. Den handlar om en ung afghansk kvinna som berättar sitt livsöde från ett flyktingläger i Pakistan. Den utspelas mellan ryssarnas ockupation och nutid.
Khaled Hosseini har levt sitt vuxna liv i USA, men säger att han är afghan i hjärtat. I fjol återvände han till Kabul för första gången på 27 år.
- Det är sorgligt att se vad krig kan göra med en stad. Inte bara husen är trasiga utan också människorna. De har uthärdat så mycket, och de har fortfarande det svårt - men de bygger upp sina hus igen, planterar sina trädgårdar, de har fått hoppet tillbaka. De är värda respekt.
- Ingenting ser ut som jag minns det från barndomen. Jag letade i flera dagar innan jag hittade vårt hus. Soldater från Norra alliansen bodde där. De ville inte släppa in mig först, men när jag lovat att vår familj inte längre hade några anspråk på att få huset tillbaka lät de mig gå in.
- Vårt fina hus hade blivit sjabbigt och fult, möblerna var borta, marmorgolven hade rivits ut och i vår rosenträdgård odlade soldaterna potatis. Jag hade tårar i ögonen när jag gick.
Khaled Hosseini misströstar över Afghanistans framtid. Striderna i söder verkar aldrig ta slut. Krigsherren Rashid Dostum trotsar öppet president Hamid Karzai och vägrar dra tillbaka trupperna från provinsen Fayab. Högsta domstolen försöker hindra kvinnliga
artister, som 1960-talsstjärnan Ustad Mahwash, att sjunga landets i stats-teve.
- Bara om FN stannar finns det hopp. Landet riskerar kaos och nytt tyranneri om utlänningarna ger sig av.