Elisabeth Ohlson Wallin ger sig återigen in i religionens allra heligaste. Redan på pappret kan man se hur projektet Jerusalem kommer att åstadkomma ett uppretat och hotfullt surrande från hätska och stingsliga bokstavstroende. Ohlson Wallin låter sina bilder åtföljas av utdrag ur de tre heliga skrifterna Koranen, Bibeln och Torahn. Kanske är det lite synd för texter det riskerar alltid att göra bilderna till rena illustrationer, men samtidigt lärorikt om man inte känner till texterna – och dess otroligt hotfulla och fördömande innehåll. För en sekulariserad svensk publik är det informativt.
Ohlson Wallins fotografier är tagna i den laddade staden Jerusalem, där sexualitet knappast är den enda frågan som väcker konflikter. Men det är givetvis sexualitet och förtrycket mot sexuella minoriteter som är fokus för utställningen. Olika HBT-personer (homo- bi och trans-) har ställt upp som modeller i scener som ömsom tycks iscensätta starkt symboliska, nästan rituella situationer, ömsom söker efter något mer vardagsnära, där kärlek, vänskap och intimitet står i centrum.
Måste man välja? är en av utställningens centrala frågeställningar. Ohlson Wallin utvecklar frågan, hon vill omfatta och skildra både religionens förtryckande sidor och den kraft och trygghet som religiös tro kan skänka människor. Texterna får representera den förstnämnda aspekten, bilderna antar jag ska skildra den roll som religionen kan spela i den enskildes liv.

Så är till exempel två kvinnor uppställda och iscensatta som de båda abrahamitiska kvinnorna Lilith och Judith. Stolta, sköna och upphöjda som krigare eller snarare härförare, får de båda kvinnorna representera en annan typ av kvinna än den som ska kuvas, som anses oren och som ska ”underkasta sig sin make” enligt en eller annan helig skrift. I dessa bilder ser jag inga direkta spår av den både-och-hållningen som Ohlson Wallin vill visa fram. Det blir polariserat och lite förutsägbart: texten är förtryckande, bilderna befriande. Mer spännande blir det när tabuämnet menstruation hålls fram i en överdriven och uppkäftig tablå eller när en helt vardaglig snabb kyss mellan två kvinnor fångas mitt en
– för mig okänd – men omisskännligt religiös situation.

Dessa bilder får mig att undra mer över modellerna, eller de människor som Ohlson Wallin har gjort till modeller. På ett anslag kan jag läsa att de är HBT-aktivister och att det finns en solidaritet mellan många av dem som överskrider politiska, etniska och religiösa skillnader. Denna lilla upplysning gör mig lycklig och jag önskar att Jerusalem hade handlat mer om den kraft som inte kommer ur religionen utan ur solidaritet, politisk aktivism och vardagens kärlekshandlingar. Jag önskar att Jerusalems HBT-invånare och deras historier hade fått mer plats. Man måste inte välja bort religionen om den skänker tröst, kraft och trygghet. Men ett annat svar på frågan om man måste välja är tyvärr att religionens förtryckande sidor också ger vissa människor en känsla av individuell trygghet. Trons trygghet är helt enkelt inte alltid den bästa förutsättningen för förändring.

Kajsa Widegren
kulturen@gt.se