Författaren Viveca Lärn beskriver det så fint:
– När jag gick i gymnasiet på Flickis fick vi ett fritt uppsatsämne När lindarna lövas i Allén. De timmarna jag skrev pirrade det i hela kroppen och hjärtat slog så fort.
– Jag hade redan varit förälskad flera gånger och visste hur det kändes. Då insåg jag: Jag är kär i Göteborg. Det håller fortfarande.
Presschefen Stefan Gadd förklarar:
– Göteborg är mitt hem. En stad som är originell men inte märkvärdig, skön men inte tvålfager och dessutom enda stad i världen varifrån man kan ta sig till yttersta spetsen av Galterö för en spårvagnskupong.
Eller som pensionerade SVT-reportern Kjell Wigers uttrycker det:
– Jag bor mitt i en lagom stor stad med den livgivande andrastadsuppkäftigheten mot huvudstaden. Mera utrymme, färre armbågar.
För forskaren Kajsa Widegren är staden en dubbelexponering:
– Nästan vart jag än går i stan kan jag se hur det såg ut för 20-25 år sedan, exakt samtidigt som jag ser hur det ser ut idag: en privat diabildsprojicering rakt över synfältet.

Några av skribenterna är göteborgare sedan flera generationer, som teaterkritikern Liv Landell eller förra kommunalrådet Margita Björklund, bogserbåtsskeppardottern som gärna sitter på Klippans ångbåtsbrygga och ser solen gå ner. Andra, som arkitekten Björn Ehrlemark, ståuppkomikern Ove Haugen och arkitekten Anna-Clara Löfvenberg har kommit inflyttande och hittat sin plats i livet.
Liksom formgivaren Kajsa Bergström.
– Göteborg är min ursprungliga dröm om storstaden, platsen som höll mig i handen när jag blev vuxen.
För journalisten Isolde Berner är det staden i sig som lockar.
– En småstad som samtidigt är tillräckligt stor för att det ska finnas okända områden att utforska.

Medan människorna är viktigast för chefredaktören Frida Boisen och förre chef­redaktören Pär-Arne Jigenius.
– Det är inte staden utan dess invånare som gör att jag hör hemma här.
Journalisten Jan Liedholm är inne på samma linje.
– I Göteborg finns tid för ett spontant snack i affären eller på spårvagnen.
Kärleken ger dem också bestämda åsikter om staden.
– Det finns inget värre än när någon tittar på mig och säger "Göteborgshumor". Jo förresten, än värre är det om en göteborgare yttrar orden. Humor, heter det, deklarerar journalisten Markus Hankins.
Författaren Stewe Claeson bodde 20 år i Malung utan att släppa på sin göteborgska.
– Nån måste ju sprida kultur i det landskapet också...
Några har försökt lämna staden.
– Göteborg är den plats i världen som jag hela tiden återvänder till. Ibland har jag gjort utbrytningsförsök, men jag kommer alltid tillbaka. Kanske handlar det inte så mycket om Göteborg som en plats på kartan, mer som en plats i min historia, funderar författaren Malin Lindroth.
Journalisten och skepparen Harald Treutiger kom också tillbaka.
– Göteborg är en del av mig och jag en del av staden. Efter elva år i Skåne valde vi att flytta tillbaka till Göteborg för att barnen skulle få chans att bli göteborgare. Skärgårdsmiljön och stans attityd har präglat mig.

När blir man göteborgare? Arkitekten Ola Nylander flyttade till Göteborg för 40 år sedan, men vet ändå inte om han är riktigt hemma i staden. Författaren Ann-Marie Ljungberg håller med.
– Än i dag står jag och tvekar om jag har rätt att kalla mig göteborgare. Det känns som om någon annan borde utnämna mig. En sorts urgöteborgare kanske, som kommer fram till mig på stan, säger mitt namn och tar mig i handen, och säger: "Du, Ann-Marie Ljungberg, nu är du en riktig göteborgare." Jag väntar...

Många är de i alla fall som flyttat hit och vill bo kvar. Som författaren Åsa Lantz. Och serietecknaren Johan Wanloo som lämnade Hönö för Göteborg.
– Jag har bott på sex olika ställen i Linnéstaden sedan 1994. Om jag aldrig behöver flytta igen är det helt OK.
Och så känner också operaföreläsaren Margaret Myers som ser Göteborg som en motpol till barndomen i Sydafrika.
– Där såg jag svarta misshandlas och min far hade pistol. Rädslan fanns hela tiden under ytan.
Allt är inte vackert i Göteborg.
– Staden är fascinerande i sina paradoxer. Den är vacker och makalöst ful. Här finns en stark social och etnisk segregation. Men det är också en stad där man kan utveckla sina kunskaper och ifrågasätta sina fördomar, menar docenten Jan Jörnmark.
Och journalisten Carin Linnér blir stolt när hon kallas göteborgare.
– Och ännu mera stolt när de berättar hur mycket de gillar min stad, att människorna är så vänliga och stämningen skön och avslappnad. Det är precis i en sådan stad jag vill bo.
För författaren Birgitta Stenberg är Göteborg fiskleveranser, bokmässor, flygplatser ut till Europa, HBTQ-festivaler samt närmsta kulturstad om man bor på Åstol. För filmkritikern Camilla Larsson är det staden som blev hemma utan att det var meningen.
- Som min dotter säger: "Göteborg för mig är sådana där beiga hus. Och så lukten från tvättstugor." Inte speciellt utstuderat vackert eller insmickrande, men skönt och trivsamt.
En stad, många starka känslor. Eller som slutligen kommunalrådet Anneli Hulthén uttrycker det:
– Vad Göteborg betyder för mig? Allt!