ANDRA SEDER. "Det kändes jättekonstigt när jag först kom till Sverige och upptäckte att jag skulle betala för mig själv när jag gick ut och åt med en man på restaurang", säger Narmina Sabati Azar från Azerbajdzjan. Foto: Henrik Jansson
ANDRA SEDER. "Det kändes jättekonstigt när jag först kom till Sverige och upptäckte att jag skulle betala för mig själv när jag gick ut och åt med en man på restaurang", säger Narmina Sabati Azar från Azerbajdzjan. Foto: Henrik Jansson

"I Azerbajdzjan har man större respekt"

Publicerad

En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland Göteborgs drygt 534 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".

I dag Narmina Sabati Azar, en av 172 göteborgare från Azerbajdzjan.

När jag kliver in hos Narmina Sabati Azar slås jag direkt av den ombonande känslan. I huset bor tre barn och en vuxen. Deras cyklar och saker samsas i rummen på ett sätt som ger intryck av den sortens hem där alla som bor ges lika mycket utrymme. När vi slagit oss ned i soffgruppen i vardagsrummet och pratat en stund visar det sig att hemkänslan är mer komplicerad än vad en besökare kan tro.

Som ensamstående mamma till tre barn är det viktigt för Narmina att alla trivs och mår bra där hemma. Samtidigt är hennes egen hemkänsla starkt knuten till Azerbajdzjan, som hon lämnade för sjutton år sedan. När hon berättar om hemlandet blir bilden ljus och genomsyrad av en stark kärlek.

I Azerbajdzjan, berättar hon, finns en rik och gammal kultur med antika rötter. Här finns stark familjekänsla och en oljeexport som i dag räknas till en av Europas största. Men framförallt, här finns Narminas ursprung - föräldrar, syskon och annan släkt som hon hälsar på tillsammans med sina barn under efterlängtade somrar.

Så hur hamnade du här, i Angered?

- Jag jobbade som journalist och lärare i mitt hemland och trivdes bra med det. Sedan träffade jag en landsman som var svensk medborgare sedan länge. Snart var jag gift och bosatt i Göteborg.

Var inte van

- Jag hade aldrig varit i Sverige innan jag kom hit, men det jag hört hade gett mig en väldigt positiv bild av landet. Jag tänkte att det var ett land där man värnar om rättvisa och barnens bästa, alltså ett bra land att leva i om man vill bilda familj.

Och hur levde verkligheten upp till bilden?

- De första åren av mitt äktenskap kretsade ju mycket kring hemmet och barnen. Då var jag oftast hemma och såg inte så mycket av det svenska samhället. Vad jag märkte efterhand var att svenskar gärna ler, men att det inte alltid gick att lita på ansiktsuttrycken. I Azerbajdzjan visar vi vad vi känner och tycker med kroppsspråk och minspel. Här i Sverige är det svårare att veta var människor står.

- I början var jag heller inte van vid att kvinnor förväntas ta så mycket ekonomiskt ansvar i hemmet och saknade den starka familjekänslan som finns i mitt land. Att resa sig upp för gamla människor och gravida kvinnor på bussen är en sådan sak som är självklar för mig, men inte för svenskarna. Första gången jag var höggravid var jag chockad över att ingen erbjöd mig en plats på spårvagnen.

Mycket som är bra också

Vi pratar vidare om kulturskillnader och skrattar lite åt den ökända svenska konflikträdslan och undvikande mentaliteten som kan ta sig både komiska och frustrerande uttryck. Att i jakt på en ansvarig chef eller myndighetsperson kopplas runt i timmar av olika telefonväxlar utan att nå fram till någon som riktigt vill gå med på att de är ansvariga har både jag och Narmina varit med om frustrerande ofta, men är det typiskt svenskt? Ja, i alla fall är det ingenting som Narmina minns från hemlandet, inte ens från tiden före -91, när landet hörde till Sovjetunionen och regelverken var snåriga.

- Om man har ett klagomål i Sverige kan det ofta vara svårt att veta vem som ska konfronteras och ställas till svars. Har man fiender i Azerbajdzjan vet man exakt vilka de är, säger Narmina.

- Fast det finns också mycket som är bra med Sverige, fortsätter hon.

I Azerbajdzjan tar de vuxna barnen alltid hand om sina åldrande föräldrar som en naturlig del av livet. Bara de som inte har några barn får hjälp av åldringsvård.

I Sverige finns bättre sociala skyddsnät, som kan komma alla till del.

Narminas upplevelse av Sverige som ett byråkratiskt land har bland annat sitt ursprung i en uppslitande skilsmässa för sex år sedan. Äktenskapet hade varit svårt och blivit något helt annat än det hon en gång hade önskat sig, men svårigheterna tog knappast slut i och med uppbrottet 2008.

Är en stark person

I de många juridiska, praktiska och känslomässiga turer som följde efter skilsmässan kände hon sig ofta maktlös och frustrerad, utlämnad till en snårskog av regler och omvärldens dubbla budskap.

- Många säger att jag är en stark person och det stämmer nog. Annars hade jag blivit galen under den första tiden efter skilsmässan.

Så du fick en helt annan upplevelse av Sverige som ensamstående mamma och yrkesarbetande än den du hade haft tidigare, när du var gift och hemma med små barn?

- Ja, sedan jag skilde mig har jag mer än någonsin känt att jag har slagits mot svenska regelverk och mot byråkrati.

Och hur blev livet efter skilsmässan?

- Som gift hade jag utbildat mig till förskollärare. Efter skilsmässan fick jag jobb på dagis där jag fortfarande jobbar heltid. På så vis har jag kunnat bo kvar här i huset. Nu handlar min vardag mest om att få allting att fungera praktiskt och göra allt jag kan för att barnen ska ha det bra.

- Det är på många sätt ett tufft och pressat liv. Ibland har det känts som att jag sitter i fängelse och bara väntar på att dörren ska öppnas. Men allting går när man inte har något annat val.

Hinner du träffa vänner någon gång? Eller göra något som ligger utanför vardagsrutinen?

- Nästan aldrig. Det mesta av min tid går åt till att jobba och ta hand om barnen.

Har du någonsin känt att du skulle vilja flytta tillbaka till Azerbajdzjan?

- Ja. Fast det ligger i sådana fall i framtiden. Att lämna landet går inte så länge barnens pappa lever här.

Malin Lindroth
Malin Lindroth

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag