Längtan efter mer. "Jag längtar efter det öppenhjärtiga sociala umgänget i Albanien, min släkt och mina vänner. Men så mycket har ändrats att det nog skulle vara svårt att känna sig hemma där nu. Och min dotter ska få växa upp i Sverige", säger Violeta Nilsson. Foto: Anna Svanberg
Längtan efter mer. "Jag längtar efter det öppenhjärtiga sociala umgänget i Albanien, min släkt och mina vänner. Men så mycket har ändrats att det nog skulle vara svårt att känna sig hemma där nu. Och min dotter ska få växa upp i Sverige", säger Violeta Nilsson. Foto: Anna Svanberg

"I Albanien har bara rika råd att gå i skolan"

Publicerad

En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland Göteborgs drygt 534 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".

I dag Violeta Nilsson, en av 164 göteborgare från Albanien.

Hon föddes i ett land som i de flestas ögon framstod som lika gåtfullt och stängt som Nordkorea gör i dag. Någon turism var det inte tal om, och i Skandinavien var det endast ett fåtal personer långt ut på vänsterkanten som besökte landet. De åkte på hårt uppstyrda studieresor och rapporterade hem om det de kallade socialismens fyrtorn i Europa.

Sedan dog han, den enväldige härskaren. Året var 1985 och Violeta Nilsson var fjorton år.

Hon berättar att nästan alla, vuxna som barn, grät öppet. De sörjde inte bara Enver Hoxha utan även en epok som trots bristerna hade inneburit ett slags trygghet. Hur skulle det nu bli?

Inte otippat föll regimen några år senare och demokratiseringsprocessen inleddes. Inte heller den skulle visa sig vara smärtfri - det är de aldrig - men för Violetas del såg tillvaron rätt välordnad ut. Den fjortonåriga flickan hade blivit vuxen. Hon gifte sig, fick två söner, jobbade som väktare och hade även ett restaurangjobb på helgerna.

- De flesta tänker på Albanien som ett väldigt fattigt land, säger hon. Men i min familj såg vi oss inte som fattiga. Vi klarade oss. Vi hade arbete. Vi åkte på semester.

Som vilka européer som helst, med andra ord, och när hon sedan skilde sig avvek inte heller det från mönstret i många europeiska länder. Hon kunde fortfarande leva ett någorlunda välordnat liv och hade inga planer på att flytta utomlands.

Ödet ville dock annorlunda. Det började med att hon skulle ta körkort. På körskolan dök det upp en vän till ägarna - en man som bodde i Sverige och var i Albanien på semester. Violeta lärde känna honom, och sedan också hans fru, och snart fick hon veta att han hade en son hemma i Sverige. Skulle Violeta möjligen vilja träffa sonen?

Svaret var nej. Något nytt förhållande var inte aktuellt.

Men mannen gav sig inte. Året efteråt hörde han av sig och ville bjuda på en resa till Sverige. Utan förpliktelser.

Violeta tackade fortfarande nej och det hela slutade med att sonen kom till Albanien i stället. Som förtidspensionerad på grund av en arbetsskada hade han möjlighet att stanna ett tag, och det behövdes eftersom Violetas skepsis höll i sig:

- Han var beredd, men inte jag. Dessutom var han blyg och pratade kosovoalbanska.

Hon förklarar att kosovodialekten skiljer sig från albanska ungefär som svenska skiljer sig från danska. Det var helt enkelt svårt att förstå vad han sa.

Det gick emellertid bättre efterhand och efter ett par månader blev de trots allt ett par.

- Så det kan bli, säger hon och ler. Nu, den 15 september, har jag varit i Sverige i åtta år.

Violetas berättelse är ett bra exempel på hur livet tar vägar man inte är beredd på. Inte heller de första månaderna i Sverige blev som hon tänkt. Det var mycket tårar i början. Sönerna stannade, åtminstone tills vidare, kvar hos pappan, och själv trängdes hon och hennes nya man i en trea tillsammans med svärmodern och hennes sambo. En hund och en katt ingick också i hushållet.

- Det var svårt att vänja sig. I Albanien har man också hund och katt, men där får de i regel vara utomhus.

Det som skulle bli en nystart - ny man, nytt land, nytt jobb - blev med andra ord en isolerad tillvaro. Hennes man gjorde vad han kunde, men att få jobb var inte lätt och det främsta hjälpmedlet för att bryta isolationen blev ett spårvagnskort.

På egen hand drog hon kors och tvärs genom stan för att göra sig hemmastadd, och så småningom lärde hon sig att svenskarna inte var som hon först hade trott.

- Å vad kalla de är! tänkte jag i början, men sen förstod jag att det beror på vem man möter och att det kan ta tid. Även min lärare, när jag kom i gång med svenska för invandrare, hjälpte mig att få upp ögonen för detta.

Förväxlade du blyghet och känslokyla?

- Ja, jag var van vid en annan sorts gästfrihet därhemma. Släkt och vänner tillbringar mycket mer tid tillsammans. Det är öppenhjärtigt och allt behöver inte vara perfekt. Man ställer fram det man har. "Har vi bröd, salt och socker är middagen serverad", brukade min farfar säga.

Är det typiskt för ditt hemland?

- Kulturerna skiljer sig rätt mycket i olika delar av landet, så det är svårt att säga vad som är typiskt. Där jag växte upp är till exempel kvinnans position mycket starkare än i de norra delarna. I norr finns det fortfarande familjer där de äldre inte vill tillåta flickorna att gå i skola. Därför blir det ofta en konflikt mellan de som utvandrar och de som stannar kvar. De som flyttar får nya värderingar.

Just slitningarna mellan gammalt och nytt, mellan förr och nu, är något Violeta flera gånger återkommer till när hon berättar om sitt gamla hemland. Mycket har hänt sedan regimens fall och förändringarna är som sagt inte smärtfria.

Ett av hennes exempel är hur den nu fria livsmedelsimporten har drabbat små, lokala producenter:

- När jag var i Albanien 2012 såg jag att min pappa hade sågat ner flera av sina vinrankor och äppelträd. Varför? undrade jag, och förklaringen var förstås att han inte längre lyckades sälja all frukt. I städerna har de flesta börjat köpa importerade varor i stället.

Ett annat exempel är utbildningssystemet. På hennes tid var det gratis att gå i skolan. Nu kostar det och begåvade människor går sysslolösa medan rika i princip kan få vilken utbildning som helst, oavsett förmåga.

Det har gått så långt att föräldrar till elever i grundskolan numera köper höga betyg till sina barn. Hennes syster, som lärare, får ständiga erbjudanden. Fast hon tillhör de ståndaktiga.

- Det går inte ihop, säger Violeta. Man måste ha utbildning för att få jobb, men en utbildning kostar och utan jobb har man inga pengar. Det är ett annat land än det jag en gång bodde i.

Kommer du någon gång att återvända?

- Det vet jag inte. Det skulle nog bli svårt att känna sig hemma, när så mycket har ändrats, och hursomhelst så ska min dotter få växa upp i Sverige.

Men saknaden finns där, som hos de allra flesta som bytt land. Hon beskriver den i första hand som en längtan efter släkten, grannarna, vännerna - det öppenhjärtiga, sociala umgänget.

Det är en dubbel känsla, för samtidigt har Göteborg blivit alltmer en hemstad i ordets rätta bemärkelse. Hon och familjen bor i egen lägenhet sedan 2008. Hon har fått nya väninnor. Hennes söner har flyttat hit. Och när hon numera åker spårvagn är det inte för att upptäcka stan utan för att hämta och lämna dottern, som precis har börjat i första klass.

Det är kort sagt vardagen som har infunnit sig.

- Jag har landat nu, säger hon.

Ove Haugen
Ove Haugen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag