En hel del av de nya konsthallar och museer som öppnats de senaste åren ligger i nybyggda hus, som specialritats för att vara just museum. Men Sveriges allra nyaste konsthall Strandverket på Marstrand har flyttat in i ett gammalt 1800-talsfort som helt utan ombyggnader har förvandlats till konsthall. Fortet har bara ljussatts med spotlights för att belysa konsten och fräschats upp med vitkalkade väggar. Det funkar utmärkt. Speciellt skulpturutställningen får en extra skjuts av kontrasten mellan den moderna konsten och fortet med sina gamla murade väggar, valv i taket, och ganska smågluggiga fönster.

Det är ett litet och gulligt fort som ligger precis i vattenbrynet, strategiskt placerat mitt i hamninloppet till Marstrand, man ser det redan från färjan från Koön. På håll påminner stilen om Fångarna på fortets franska Fort Boyard, som precis som Marstrandsfortet Södra Strandverket blev klart 1857.

Kontrasten är stor mellan de ljusa lätta trähusen som ligger längs strandpromenaden och artonhundratalsfortet med mörka granitfasader, redan det gör att man blir nyfiken på fortet.

Det är byggt i ganska stram klassicistisk stil, fasaderna är gjorda av ett slags småskalig snygg stenmosaik av granit i olika färgskiftningar, med släthuggna ljusare partier granit runt fönstren. Att detta lilla fort är möjligt att besöka, och att fika på den lilla borggården och kika på samtidskonst – är faktiskt en fullträff.

Entrén till konsthallen är inbjudande: en träport leder in från kajen till en liten grusad och krattad borggård med murar runtomkring. Inifrån borggården når man själva konsthallen, där moderna skulpturer och fotografi visas just nu.

Men redan utanför porten börjar det. Där står en lite mystisk skulptur, Çatal Hüyük av amerikanske konstnären Frank Stella, en världskändis ända sedan 1970-talet.

Krocken mellan det gedigna fortet och den moderna konsten får konsten att lyfta, speciellt skulpturerna får liv av miljön runtomkring.

Fortet är ett statligt byggnadsminne, det betyder att största varsamhet gäller för minsta lilla förändring, och att minsta lilla förändring skall diskuteras och okejas av riksantikvarieämbetet.

Men det betyder också att man kan satsa på lite udda förbättringar av estetiska skäl. Den svarta porten in till den lilla borggården är faktiskt helt nygjord, men enligt originalritningar från 1857:

– Vi bytte ut en sliten 1970-talsport mot en helt ny port tillverkad efter gamla 1800-talsritningar, det var slottsarkitekt Mikael Nädele som hittade ritningar på originalporten, säger Ulrika Palmblad på statens fastighetsverk, som förvaltar huset.

Mycket dekorativa är de svarta järnstängerna i taket på utställningslokalerna, två parallella järnstänger är upphängda, det ser ut ungefär som uppochnedvända trappräcken i gjutjärn. De har ingenting att göra med själva huskonstruktionen. De var upphängningsramp för kojplatser för de 170 militärerna som bemannade fästningen.

En av de gamla träkojerna finns kvar än i dag i ett av utställningsrummen, den ser ut som en takbox till bilen, uppmonterad på järnstängerna under taket. I varje koj sov ett par-tre killar, beredda att strida för sitt land. Nedanför på golvet stod de sextiosex kanonerna uppställda vid fönstergluggarna, redo att avfyras mot fientlig flotta. Nu funkar ­järnkonstruktionen som en inredningsdetalj i rummet, en historiskt rest, som dessutom för ögat villar bort de moderna belysningsramperna i taket.

Att turista på Marstrand en eftermiddag känns faktiskt mycket mer lockande nu, när man förutom att sitta och hänga på en restaurang på strandpromenaden kan kika på modern konst och dricka kaffe på borggården på ett litet fort.