Jag är minst sagt ivrig när jag stegar upp för trapporna till Röhsska museet för att äntligen se Bilar, mode och inredning – vintageutställning om trender som påverkar oss i dag.

Det började med att retro blev ett bra ord. Sen uppgraderades trenden, och plötsligt skulle alla stå och rota i gamla lådor på jakt efter sånt som var vintage. Hysterin kring serien Mad Men har varvats med otaliga spaltmeter om loppisar och vintageshopping.

Och jag erkänner; jag har också dragits med. Läst bloggar med vintagetema och ååh-at över de bästa fynden. Suttit och suckat längtansfullt efter Mad Men-karaktärernas kreationer. Romantiserat och vurmat för tider som varit.

Röhsskas utställning slog upp portarna i slutet av maj och har säkert lockat många entusiaster.

Kanske har de gått därifrån lika besvikna som jag.

Idén är god – men i praktiken blir det platt fall. Utställningen står på tre ben och bil-delen är den enda som håller. Mitt i rummet står ståtliga fordon från 30- och 60-talen och jag kan inte låta bli att njuta av känslan av att befinna mig så nära en pampig Buick.

I några blygsamma montrar runtomkring får man se en pastellig hårtork, tidstypiska plastbyttor och en Leika-kamera. Jag får känslan av att titta på några få slumpmässigt utvalda föremål snarare än en talande helhet. Det är när jag plötsligt ser ett par Acne-skor bredvid en gammal Hermés-väska som den entusiastiska titeln på utställningen börjar krackelera. Jag synar objekten i sömmarna och går fram till tre skyltdockor som bär upp tre av utställningen få modeplagg. Och jag undrar; var är 60-talsklänningarna?

Nedanför skyltdockorna finns en diskret skylt som säger: H&M:s höstkollektion 2011. En klänning en bit bort som förärats med en fläkt stirrar tomt på mig med samma budskap; det är svensk design och 2000-tal.

Visst är kläderna som visas upp inspirerade från de årtionden som utställningen handlar om. Visst finns det en poäng i att ha med dem, för att visa på hur mycket vår tids mode och estetik påverkas av dåtidens. Men det borde göras tydligt vad som är gammalt och vad som är nytt. Nutidskopplingarna hade kunnat höja utställningen, men då måste de riktiga kläderna, inspirationskällan, vara med i betydligt större utsträckning. Ett par gamla klänningar signerade Elsa Schiaparelli stoltserar bredvid bilarna, men är det allt?

Jag känner mig lurad. Så är det. Jag hade lika gärna kunnat gå till H&M, eller öppnat min egen garderob. För jag hade velat se mer, jag hade förväntat mig att en stund insupa riktig vintageatmosfär. Ska man vara riktigt krass så består utställningen på Röhsska av tre bilar och några hastigt hopplockade föremål som ligger bland vita, kala väggar utan att skapa någon helhet.

Så nästa gång det vankas en utställning som marknadsförs med Mad Men-referenser; snälla, gör det ordentligt.

Adrianna Pavlica

adrianna.pavlica@gt.se