När Anna Sundström gick på Kvinnofolkhögskolan gjorde hon och hennes kamrater ett grupparbete där de studerade Göteborgs statyer.
Vilka signaler sände de ut om kvinnlighet och manlighet?
De tittade på totalt 26 stycken.
– Ingen av de statyer som föreställde kvinnor hade någon fitta, berättar Anna. På männen syntes däremot könet tydligt.
Bröst hade statyerna emellertid.
Upptäckten fick dem att fundera vidare. Vad innebär en sådan osynlighet?
– Att kvinnors sexualitet inte får synas i det offentliga rummet, kom Anna och hennes kamrater fram till. Att hon finns till för mannens blick.
Och här började det bli intressant.
Gamla statyer kan ju inte sägas representera något mer än synen som rådde under den tid då de skapades. Men de står mitt i stadsrummet. Vi möter dem och det de signalerar varje dag.
– Kanske påverkas vi lika mycket av statyer med dolda kön som av reklambilder? Och reklamens skildringar av män och kvinnor diskuteras ju livligt.

Anna Sundström gick ut Ölands dokumentärfilmskola för två år sedan. Hon är född i Göteborg 1982, och bor här i dag men är uppvuxen i Forsheda utanför Värnamo.
Efter att hon gick ut skolan har hon gjort flera kortfilmer. Alltid om ämnen som upptar hennes tankar, alltid med feministisk ton.
”Utan kön, inga stön” skickade hon in till Filmfestivalen och den blev antagen.
I dag samsas filmandet med studier i genusvetenskap på universitetet och medlemskap i Feministiskt initiativ.
Hon programbeskriver sina teman som kvinnans rätt till sin sexualitet, verklighet mot fiktion och frihet/trygghet.
Jag frågar vad hon menar med verklighet mot fiktion.
Hon funderar kort.
– I en mörk, ofeministisk vardag lägger jag in en stark kontrast som vill förändra, försöker hon förklara. Gärna med hjälp av animation. Tycker det ger en skön känsla.
Jag förstår vad hon menar när hon skickar mig en bild ur filmen. Fotografiet av statykvinnan med titeln Dimman, som står i Trädgårdsföreningen infiltreras av en liten, tecknad figur.

Det är superhjälten som ger statykvinnorna tillbaka sina kön. Så att ”de får tillbaka sin sexualitet och slutar vara bara objekt.”
Anna Sundström förklarar att den feministiska grundtanken, att män måste lämna plats för kvinnor, då kvinnor genom tiderna har tvingats göra det för männen, borde gå att applicera också på stadsbilden.
Nu präglas i stort sett hela statypopulationen av en gammal, unken könsmaktsordning.
När staden kan ge plats åt modernare tankar.
Åt statykvinnor med kön.