Snart är Backaplan och de aviga icke-områdena där omkring ett minne blott. Det ska byggas bostäder, fräschas upp och fixas till. Och det är väl bra, eller? Njaae, är vi åtminstone några stycken som svarar.
Under 40 år drev Kurt och Ove sin bilverkstad på Herkulesgatan 6, nära gamla Backateatern, på Hisingen. Filmaren Gorki Glaser-Müller, då elev på Filmhögskolan, bor ett stenkast bort och passerade under två års tid den blekt gula byggnaden som en gång i tiden var smedja. En dag år 2004 gick han in.
– Det kändes övergivet men ändå inte. Jag kastades tillbaka i tiden känslomässigt, bland annat av lukten. Min morfar hade bilverkstad och även om min pappa inte höll på med bilar utan var hantverkare, så jobbade han också i en verkstadsmiljö, berättar Gorki Glaser-Müller.

Innanför dörrarna fann han en miljö som ingen scenograf kunde drömt om att skapa bättre. Fylld av gamla kantstötta prylar och rena himmelriket för vilken normalnostalgiker som helst. Och så Kurt och Ove – som gick med på att bli filmade. Men det gällde att vara beredd; bilservicen hade bara öppet på onsdagar och varken Kurt eller Ove förvarnade om det var något speciellt visuellt i görningen.
– Det var som ett annat land, en annan tid, där inne. Miljön spelade en lika stor roll som Kurt och Ove och det blev att jag bara skildrade vad som hände, rakt upp och ner, säger Gorki Glaser-Müller.

Han filmade under tre års tid, mycket längre än förväntat. Slutresultatet blev en fin, åtta minuter lång, stillsam betraktelse av en värld och en generation som nästan inte finns längre. Musiksatt med latinamerikanskt vemod.
Men Bilservicen levde på lånad tid, kvarteret skulle omvandlas och byggnaden var inte ens utsatt på den nya stadsplanen, den skulle ju ändå bort. 2006 blev det så dags för de två kompanjonerna att sluta leva i ovisshet om framtiden, rivning och nybygge och i stället själva lägga ner sitt livsverk. Tiden hade kommit i kapp dem. Då var Kurt 70 år och Ove 69.
– Det jag fastnade för i historien är deras öde; hur de var bundna både till varandra och till arbetet, oavsett vad de egentligen tyckte om det. Eller som de uttryckte det själva: ”Ja, det är som det är.”

Camilla Larsson
kulturen@gt.se