Melanie Mederlind har gjort något både storslaget och småskuret av Bertolt Brechts Heliga Johanna från slakthusen på Folkteatern i Göteborg - ett oratorium för blandad kör och köttfabrikör. Det är den 37 personer starka kören som står för det storslagna, och en trio synkront agerande fabrikörer som levererar det småskurna.
Mederlind har specialiserat sig på tysk dramatik och då är det naturligt att hon nu också arbetar med en tysk scenograf. Fast Katrin Nottrodts scenrum är lite av en paradox i svensk teater. Här spelar man ju alltsomoftast i nedlagda fabrikslokaler - i den nyrenoverade Folkteatern måste man tillverka en lagom sliten miljö, fläckad av fett och intorkat blod från den industriella djurhanteringen.
Det hindrar inte att just scenrummet med dess rörliga fondvägg tillhör det storslagna i föreställningen - slutscenen med en snöig, förkrossad och döende Johanna i centrum, överröstad av kören, är en av det mäktigaste teaterfinaler jag har sett.
Johanna i Sanna Ingermaa Nilssons gestalt är en käck liten ordning i frälsningsarméuniform. Med mikrofon i handen förflyttar hon sig mellan fattiga och rika likt en programledare i tv. Den svartklädda kören representerar arbetarkollektivet, i vilket Sanna Hultmans Fru Nuckerniddle är den enda individualiserade gestalten - en kommunistsympatisör.

Brecht skrev pjäsen 1931, då motsättningarna mellan kommunister och socialdemokrater beredde vägen för Hitler. Nu handlar pjäsen visserligen om slakterinäringen i Chicago, men ingen i den samtida publiken kan rimligen ha missförstått var den agitatoriska arenan egentligen är belägen.
Bortser man från den dåtida tyska inrikespolitiken har Heliga Johanna å andra sidan fått högst förnyad aktualitet i och med den ännu pågående finanskrisen, den allvarligaste sedan kraschen 1929, i vars efterskalv Brecht skrev sin pjäs.
Det är samma sorts kapitalister då som nu. Jag skulle gärna kallat deras affärsmetoder svinaktiga om det inte vore för att just svin tillhör slaktoffren på den heliga profitens altare.
Vi har här en fabrikör, Anders Granells Mauler, som braverar med ett samvete, men ändå med hjälp av sin mäklare (Eli Ingvarsson) pressar konkurrenterna mot konkurs (som arbetarna får betala priset för). Pontus Lundins, Jonas Sjöqvists och Shebly Niavaranis treenighet i replik och mimik är komisk i sig, men också en påminnelse om att kapitalister är och förblir samma opersonliga kollektiv i uniform klädsel.
Jag tror att Melanie Mederlind har förstått Brecht bättre än Brecht själv.