SÖNDAG. Internationella fyrdagen. Svenska Fyrsällskapet visar upp några av Sveriges fyrar och informerar om en statlig utredning som eventuellt leder till att en del av dem säljs på den privata marknaden. De riskerar med andra ord att bli avskilda semesterboenden för kapitalstarka personer som kan kosta på sig att avstå från världens brus.

Nyheterna, bloggosfären och Twitter domineras annars av domen mot tre kvinnor som satt sig upp mot makten i en stat som säger sig ha lämnat Sovjetfasonerna. Två år bakom lås och bom. Och som om detta inte skulle vara nog står en man med större ego än Marcus Birro och talar från balkongen på Ecuadors ambassad i London. Han hyllar Ecuador och gör samtidigt anspråk på att vara yttrandefrihetens fanbärare.

Ibland skulle jag faktiskt vilja bo i en fyr.

MÅNDAG. Morgontidningen skriver om det obehag många barn känner inför skolstarten. Prestationskrav, pryl- och klädhets samt konflikter med kompisar är några av de moment som gör dem sömnlösa.

Det är lätt att förstå. Jag minns ångesten från min egen skoltid, och om den ökar eller minskar beror på vuxenvärldens förmåga att bemöta den.

Därför blir jag också glad när rektorn, under uppropet i min åttaårings nya skola, kommer in klassrummet, presenterar sig, berättar var han har sitt kontor och säger att hans dörr alltid är öppen.

Så enkelt, och så viktigt.

Sedan ska man förstås inte underskatta barnens egna, individuella ångesthantering. När rektor lämnar öppet för frågor räcker en pojke försynt upp handen och berättar vad han har på hjärtat:

"Är det tillåtet att gräva upp zombies på skolgården?"

TISDAG. Startbeviset till lördagens Midnattslopp dimper ner i brevlådan. Som träningsberoende skulle det i vanliga fall göra mig glad, men nu ger det mig ångest. I sviterna av en halsfluss är jag nämligen förhindrad från att springa. Abstinensen är redan svår och jag fruktar att jag på lördag kommer att uppföra mig som Guns N'Roses-trummisen Steven Adler i Celebrity Rehab.

ONSDAG. Framåt kvällen visar sig solen ett kort ögonblick och en man fäller ut sin solstol vid sopstationen i Nordostpassagen. Efter den här sommaren måste man vara beredd. Varsomhelst. Närsomhelst.

TORSDAG. Läser om Ulf Brunnberg s uttalande i Slitz; att mordet på fångvaktaren Karen Gebreab är feminismens fel, att en kvinna inte borde tillåtas att ha ett sådant arbete.

Tänk, herr Brunnberg, om det i stället djupast sett är antifeminismen, den romantiserande mansmyten, den oreflekterade kopplingen mellan manlighet och våld, som leder till att kvinnor mördas? Allt du säger och allt du gör har ett budskap, och du bidrar själv till myten genom att posera på Slitz omslag som oåtkomlig tuffing med svarta pilotglasögon. Du bidrar själv till myten genom att förminska en mördad kvinna med ett namn till "ett fruntimmer på en och sextio".

FREDAG. I've Got Tears In My Ears From Lying On My Back In My Bed While I Cry Over You. Det finns en countrylåt som heter så, och den dyker osökt upp i tankarna när det är dags att summera årets sommarprat i P1. Inte för att den spelades utan för att Lars Lerin s program, som jag hörde från sängen, öppnade upp för känslor jag knappt var medveten om. Det krävs en stor konstnär för att berätta så okonstlat, och jag tvingades torka öronen flera gånger.

Programmet rekommenderas till folk i allmänhet och till Ulf Brunnberg i synnerhet.

LÖRDAG. Flyr brunnbergare och midnattslöpare och gör ett stand up-framträdande på Hönö i Göteborgs skärgård. Passar eventuellt på att leta efter en lämplig fyr.