Själva Värmlandsgatan är ju inte så märkvärdig. Det är bara en fyra kvarter lång fåra mellan de gamla husen i kvarteren mot Linnégatan och de gula 70-talsbyggena som vätter mot Masthuggstorget.
Värmlandsgatan upplevs bäst från någon av dess båda ändar: Nere vid Första Långgatans spårvagnsspår där man ser upp mot Oskar Fredrikskyrkans svulstiga, uppåtsträvande kropp med kyrktornet som sticker hål på den grå himmeln. Eller - som jag gjorde när jag var mindre och tog den långa trappan ner från Oskar Fredriksskolan - uppifrån, med perfekt utsikt över de två världarna på var sin sida om Värmlandsgatans raka fålla.
När jag var liten kallades inte de här kvarteren för "Linnéstaden" och när jag hörde detta namn första gången tyckte jag det var det löjligaste jag någonsin hört. Så välordnat, liksom. Det är ett namn som vill glömma att detta varit de igenbommade husen, rivningstomterna och de skumma klubbarnas kvarter. Hus med sotiga fasader som på samma gång förstärkte stuckaturer och gav gatorna en gotisk, sagokänsla. Att det har varit mörkt, slitet och dammigt.
Senare, kanske ungefär samtidigt som detta började kallas "Linnéstaden", kom Mare Kandres roman
Aliide, Aliide, som gjorde kvarteren runt Värmlandsgatan till stadens botten, ännu smutsigare och mörkare än jag minns:
"Och fastän det kändes skrämmande och hemskt på alla sätt och vis såg Aliide ändå fram emot att få gå omkring på stans fuktiga, mörka, inre botten, på gator som hon hitintills bara som allra flyktigast skymtat uppifrån skolgården."
Foto: Amelie Herbertsson
På bilder kan jag se att Värmlandsgatans båda sidor en gång, innan 60- och 70-talets riv- och nybyggsiver, var kantad av en blandning av trä- och stenhus och
Aliide, Aliide beskriver detta samt det då nybyggda Nordostpassagen
"där det än så länge inte luktade annat än lera, sand, kitt och cement, där det ännu rådde en ganska beklämmande dödslik och steril atmosfär". Kontrasten mellan de välordnade gula tegelkuberna på ena sidan och de grånande, förfallna kråkslottsliknande byggnaderna på den andra, fungerade som en skärpning av sinnena.
Man kunde få för sig att det till exempel var lite tryggare på den nybyggda sidan av gatan. Men Systembolaget låg i korsningen med Andra Långgatan, och trottoaren kunde vara helt fridfullt tom när det plötsligt dök upp en halvfyllis med stor porig näsa och sa obegripligheter på fylletjock göteborska. Bäst att hålla sig på andra sidan där mer oskyldig verksamhet höll till: Snälla bullar till beskådan i fönstret till Johnséns konditori och röda sidenlampor i fönstret till en otroligt öde kinesisk restaurang.
TRYGGARE? Man kunde få för sig att det var lite tryggare på den nybyggda sidan av gatan där snälla bullar kunde beskådas i fönstret till Johnséns konditori. Foto: Amelie Herbertsson
Från trappan från Oskar Fredriksskolan hade man en grandios vy över denna del av staden. För varje avsats blev det första huset vid trappans fot allt mer dominant. Det stod nästan helt övergivet under större delen av de här låg- och mellanstadieåren. Men ibland såg man tecken på liv: Tygstycken som hängts upp i de få fönster som inte var igenspikade med playwoodskivor. Nytt klotter, konstiga meddelanden på lappar.
I en av affärslokalerna fanns husets, så vitt jag visste, enda verksamhet: En affär som sålde begagnade serietidningar. Sen var den plötsligt borta och huset helt tomt. Affischer som annonserade om punkspelningar var uppstämplade i sorgliga lager på lager över de igenbommade affärslokalernas trädörrar. Själva huset var av sten, så där kunde man inte hänga upp affischer.
Bara högst upp från trappan, mellan syrénbuskarna, kunde man se vilket majestätiskt gammalt hus detta var, hur det bredde ut sig över hela kvarteret med paradbyggnadens självsäkerhet. Hur detaljer i fasaden och fönstrens placering skapade helhet och mäktighet. Halvvägs ner tog vanvården och de tillfälliga, sannolikt illegala, hyresgästernas behandling över intrycket. Nere vid husets fot var förfallet plågsamt påtagligt, där luktade det unket och samtidigt starkt av urin. Och nu är det numera ganska omöjligt för mig att skilja ut egna minnen från Mare Kandres som har skrivit sin säregna prosa rakt över husen och luften och gatorna.
Men det är mer verkligt än att stå mitt där gatan övergår i backe upp mot kyrkan: 2011 års version av Värmlandsgatan, ganska ren och alldeles oförarglig.
Innan jag skrev den här texten har jag alltid trott, liksom tagit för givet, att trappan upp mot Oskar Fredriksskolan är en del av Värmlandsgatans sträckning. Det är den ständiga risken med att återvända med vuxna research-ögon. Trappan har, enligt internetkartan, inte ens något namn.
Kajsa Widegren
kulturen@gt.se
