Jag har alltid gillat Sjöfartsmuseet. Som barn på grund av en livs levande alligator, hur sömnig den än var. På senare år främst på grund av sin under dog-position. Det är ingen lätt uppgift att konkurrera med jättarna borta vid Korsvägen, tappra försök till trots. Jag har till och med gillat de gamla modellerna över fartyg och varv, tydliga minnen i miniatyr av en tid som flytt.
Det är svårt, snudd på overkligt att nu att tänka sig hur Göteborgs hamn och sjöfart såg ut under sin storhetstid. Det vi ser i dag är blott en spökhamn.
2006 startade Sjöfartsmuseet sitt förnyelseprogram genom att lyssna in omvärlden och ta reda på vad göteborgarna själva ville med museet. Man provade nya arbetssätt, vilket snabbt genererade ökat publiktryck och medel för att bygga om.
Brukarundersökningar och djupintervjuer bland de tre huvudmålgrupperna: barn och unga, äldre samt representanter från sjöfartsnäringen har fått påverka denna förändring – ”den största i museets historia” enligt utsago.
Redan på våning två förstår man att något väntar en trappa upp. Utställningen
Sjöfartsmuseet nästa har funnits sedan i mars 2010 och redovisar en del av processen mot ombyggnaden, men pekar också framåt mot utställningar framöver. Bara att Vegamössan har en egen liten monter får mig att mjukna.
Vi får trängas i trappan upp till huvudattraktionen, våning tre. Alla, ja i alla fall många av stadens småbarnsfamiljer har vallfärdat hit, invigningen till ära. Ljudnivån är därefter, men stämningen ändå god. Barn och unga utgör statistiskt mer än hälften av museets besökare.
Min sjuåring fastnar för det stora glättiga vågspelet vid ingången till T/S Supertuben
– avdelningen för barn 8–14 år. Hon pustar ut på sittpuffen i myshörnan med ett par hörlurar för att lära sig mer om livet på Skagerraks och Kattegatts bottnar.
Väggarna pryds av touch screen-skärmar med olika maritima uppgifter. Man kan också prova att pussla containrar på lastfartyg på bästa sätt eller varför inte borda en gungande, dieseldoftande fiskeskuta?
Den absoluta höjdpunkten – för liten som stor – är dock den högteknologiska bryggsimulatorn, en förenklad version av den som används på Sjöbefälsskolan. Fullt utrustad med sjökort, radar och instrumentpanel kan åtta meter höga vågor pareras av mer eller mindre oerfarna skeppare.
Knattegatt, lekrummet för de minsta snillrikt formgett av konstnären Eric Langert, har ersatt det gamla klätterskeppet i trä som säkerligen sörjs av många små. Där skeppet stod finns nu Gripsholm, en vilsam och snygg läsesal i Art Deco-stil. Kontakten med hamnen blir här påtaglig och ljuset strömmar in genom de generösa fönstren.
Våning tre rymmer också en ny pedagogisk studio där pyssel och historier om verkliga och påhittade sjöodjur dominerar denna dag.
Det råder överlag harmoni mellan aktiva, rörliga aktiviteter och mer kontemplativa miljöer för eftertanke och reflektion.
Stad längs vattnet är en utställning med vardagen i hamnstaden Göteborg som utgångspunkt. Här strömmar bilder av människor, varor och skepp. Av arbete och drömmar, av hamnens mörka tid i skuggan av världskrig och av legender som förändrat historien. En rik bildskatt presenteras på ett innovativt vis.
Det är också här i ett ljudisolerat rum som man återfinner Håkans Hellströms sjömanskostym – så klart! Håkans musik får sällskap av toner från giganter som bland andra Sonya Hedenbratt, Evert Taube och Lasse Dahlqvist.
Modellerna av fartyg återses i ny inramning och det gamla dammet är som bortblåst. Varvsromantiken flödar, men det är okej. Min salig morfar Helge som arbetade på såväl Götaverken som Eriksberg skulle kanske fnyst en smula, men samtidigt gissar jag, ändå varit smått stolt över att hamnens knegare fått ta stor plats i kulturens salonger.
Linda Isaksson
kulturen@gt.se
