FISKEBÄCK

ULF ANDERSSON | Fiskebäck - ur tre byars historia | Önnereds kulturförening

När jag går upp på berget "Åsen" bakom huset ser jag ut över Fiskebäck.

Mitt Fiskebäck.

Området där släkten bott i minst 300 år.

I boken "Fiskebäck - ur tre byars historia" kan jag följa min släkt från Karl den tolftes dagar till nu.

Redan när pappa Ove öppnade den 629 sidor tjocka och 2,7 kilo tunga julklappen som legat under granen kände jag lusten att bryta julfirandet och sätta mig och läsa.

Men det fick räcka med några korta stycken och lite småsnack om vår alldeles egen historiebok. För jag visste att om jag började läsa på riktigt skulle jag inte vara klar innan jag grottat ner mig ordentligt i familjens och bygdens historia.

Och det var precis vad som hände när jag några månader senare tog mig tid att börja läsa och bläddra mig fram tills jag kom till början av det gedigna arbete som Önnereds kulturförening tillsammans med Ulf Andersson lagt ner.

När jag kommit nio generationer bakåt var jag framme vid Engelbrekt Jonsson och Maret Månsdotter. Han föddes 1693 och dog av "vattusot" 62 år senare. Hon föddes 1691 och dog vid 58 års ålder av "upkast".

Från 1716 var de bönder i södra Fiskebäck. Två år innan Karl XII fick en norsk kula, eller en knapp, i huvudet vilket innebar slutet på den svenska stormaktstiden.

Tanken är svindlande när jag står på "Åsen" och ser ut över det Fiskebäck som utvecklats från några små byar med bönder och fiskare till ett samhälle med massor av villor och radhus. En del av storstaden Göteborg.

När jag ser bussen stanna till vid Björnåsgatans busshållplats på väg mot Frölunda Torg tänker jag på när min storebror Thorbjörn och jag hjälpte farbror Axel på Högen att ta in korna från ängarna som inte längre är ängar utan Stora Fiskebäcksvägen, ett annex till Fiskebäcksskolan, radhus, busshållplatser och ett nybyggt dagis.

Eller när brorsan halkade på Fiskebäckens is och fick hjärnskakning. Just det, på det vattendrag som gett området sitt namn och som numera går i kulvertar under, eller vid sidan av, Stora Fiskebäcksvägen på väg ut i havet.

Under min uppväxt hörde jag ofta snacket om att "den som flyttar långt i Fiskebäck flyttar 50 meter".

Så långt flyttade aldrig jag. Vi köpte tomten av farmor och farfar, "Olga och Johannes i Åsen", och byggde vårt hus max 20 meter från det nu rivna huset där jag bodde mina första 15 år. Ytterligare ett 20-tal meter bort ligger huset mina föräldrar byggde och där jag bodde innan jag flyttade hemifrån.

Ungefär en och en halv kilometer söderut var mina anfäder Engelbrekt och Maret bönder. För tre hundra år sedan.

I boken om Fiskebäck läser jag om den, åtminstone i komprimerad form, händelserika tiden under de tre decennierna.

När jag läser om min farmor, som dog när jag var 27 år, ser jag att hon hade en för mig okänd lillasyster. Anna Bernhardina var bara knappt åtta månader när hon dog för 110 år sedan.

- Det hade jag inte en aning om, säger pappa och ser väldigt frågande ut.

Nyfödda noterades på den tiden i kyrkoböckerna, däremot fick unga barn som dog tydligen inte sina namn på gravstenarna. Varför den som skulle varit min pappas moster bara blev åtta månader får vi aldrig reda på.

En bra beskrivning finns det däremot av när anfader Engelbrekt Jonsson anklagades för stöld, kopplad till ostindiefararen Drottningen av Sverige.

Han skulle leverera kläder och vapen till smeden ombord inför resan till Kanton 1742. Några kläder överlämnades dock aldrig. Under de två år smeden var borta letade en kollega till honom efter kläderna, men lyckades aldrig spåra dem längre än till att det fanns vittnen som sett sonen Jonas i liknande kläder. Två år efter att fartyget återvänt hade man inte kommit längre, trots den rättsliga process som följde.

Dramatiskt var det också när Jöns Olsson, min pappas morfars morfar, var med några andra gubbar ute på krogen hos "Öbergskan" på Styrsö 1842. Där var han en av dem som dömdes för att ha misshandlat länsman när denne ingrep i ett fyllebråk med fiskebäckare och Styrsöbor inblandade. Att Öbergskan själv, Helena, bankat på gubbarna allt vad hon orkade med sin brödkavel finns också beskrivet.

När jag växte upp fanns också rivalitet mellan oss i Fiskebäck och killarna från områdena runtomkring, även om det var lite lugnare.

På lördagarna brukade vi samla ihop ett gäng och spela fotboll mot killarna från Källängen. Varannan gång brukade de vinna med ungefär 16-7 på den lilla grusplanen mitt på Källängen medan vi gjorde 20-8 på den sluttande ängen vid "kudongbäcken" nästa lördag. Ibland slutade matcherna med slagsmål då bortalaget fick kasta sig upp på sina cyklar medan vinnarna jagade i väg dem.

Medan jag läser boken förstärks den känsla som blivit allt viktigare ju äldre jag blivit. Jag bor där jag har mina rötter. Och så vill jag ha det så länge som möjligt.

I en tid där rotlösheten blivit ett problem samtidigt som politiker och näringslivsmänniskor predikar hur viktigt det är att vara flexibel för att kunna flytta till Umeå eller Trondheim om det är där utbildningen eller jobbet finns sticker mina rötter 300 år ner i jorden där jag bor. Minst. För kanske har släkten bott i Fiskebäck sedan innan danskarna sprang och red kors och tvärs i Fiskebäck medan de brände och plundrade på 1600-talet.

Men den släktforskningen återstår för någon att göra.

Boken om Fiskebäck får mig att bli än mer ödmjuk till att jag haft ett sådant flyt i mitt liv. Tacksam för den trygghet jag känner när jag går upp med sonsonen William (snart fyra år, tolfte generationen som bor i Fiskebäck sedan Engelbrekt och Marets tid) på berget bakom mitt eget hus och tittar ut över den del av världen som är min egen.

Men innan Jimmie Åkesson hänger på sig folkdräkten och erbjuder sig att komma hit på ett äktsvenskt midsommarfirande nästa år vill jag bara påpeka en sak:

Letar man bakåt på mammas småländska sida hittar man valloner. Mörkhåriga. Brunögda.

Och numera finns det inslag från både Balkan och Västindien i släkten.

I Fiskebäck finns det dessutom människor som inte är födda i konungariket Sverige.

Friskt blod. Så nödvändigt.

Även i Fiskebäck med sin långa, nu nedtecknade, historia.