Man går utmed älven, från bro till bro. Hela stråket är ungefär fem kilometer långt, och här på Hisingssidan mestadels ostört av biltrafik.
Här finns lite av allt: gamla och nya hamnanläggningar, vildvuxna stränder, ruffiga vikar, bostäder, butiker, kaféer, kontor och gamla K-märkta varvsbyggnader. Tv-huset och Radiomuseet finns i närheten, liksom hela Lindholmens Science Park.
Vill man bara strosa en halvtimma kan man börja någonstans mitt på stråket. Min utgångspunkt är oftast Sörhallskajen. Den är lättillgänglig. Då gäller valet: österut eller västerut? Det kan bero på var på himmelen solen eller månen står.
Sörhallskajen sträcker sig från Eriksbergstorget med Älvsnabbens färjeläge i väster till Sannegårdshamnen i öster. Kommer du från fastlandet går du av Älvsnabben vid Eriksberg.
Du spatserar då österut, kanske efter att ha avnjutit en kopp kaffe eller en öl på Villan. Utanför Villan står Bengt Lundins båtskulptur i trä. Där klättrar ofta små barn med drömmar i ögonen. Längs promenaden finns dessutom två konditorier med soliga uteserveringar.
Bänkar i sten och trä lockar längs hela kajen. Folk brukar sitta med kaffe- eller tekoppen i näven eller kanske en hel picknick. Den långa ljugarbänken vid Kvarnpiren har utsikt över hamninloppet och där träffas grannarna för lite småprat.
Trädäcket utmed vattnet är skönt för bara fötter, men halt om bräderna är våta.
På de inbjudande utskjutande bryggorna har hisingsborna inte sällan party med vin i solnedgången på somrarna. Under dagarna ligger folk som på Rivieran och njuter av solens värme på naken hud.
Ostindiefararen Götheborg har vinterförtöjts vid Pir 4. Hon är en levande arbetsplats, även på vintern. Vid juletid kan man handla sina klappar i butiken.
På våren tjäras däcken och klättras i riggen. Det luktar gott. Hon har sällskap på Pir 5 av några röda bogserbåtar.
Längs Sörhallskajen, dras blicken ofta till skulpturerna. De finns i varje kvarter; Ivana Machacková, Pål Svensson, Bård Breivik och Claes Hake i sten. Görel Stegs
Främmande fåglar och
Solport är färgglada träpelare med vänliga motiv. Vindarna är temat för Torsten Jurells målade träskulpturer:
Nordan, Sunnan, Östan och
Västan.
Vindarnas tempel längst öster ut på Sörhallskajen står blåsigt till. Det är en fyrkantig röd tegelstruktur av Per Kirkeby.
Från den har man nästan allround utsikt mot Ramberget, Slottsberget, Masthugget, Fiskhamnen och Älvsborgsbron.
Bakom ryggen finns Sörhallsberget, nästan trettio meter över havet, med hemliga och numera otillgängliga rum inuti. Utsikten från toppen är bedårande. I den vilda parken däruppe finns en liten regnvattensdamm där grodor leker på våren.
Av alla byggnader utmed Sörhallskajen, tjusar självaste Sörhallen mest, med de vackra, ljusa, nyrenoverade tegelväggarna. Sörhallen byggdes som kvarn men har senare tillhört Eriksbergs Mekaniska Verkstad.
Volvo använde Sörhallen i slutet av 1970-talet för att ostört utveckla Volvo 700-serien.
Numera är det ett anrikt kontorshus, över hundra år gammalt.
Varvsepoken tog slut 1979. Nästan 20 000 människor förlorade sina jobb i varvskrisen.
Räls, pollare, gamla pålar och träbryggdelar påminner om den tiden. Annars har visionen om den goda staden erövrat området.
Stora bostadshus byggda runt blommande gårdar öppnar sig i dag mot älven.
Sörhallskajen fylls dagligen av barnvagnar, hundar med ägare, stavgångare, joggare och fikasugna. Blomsteraffären ställer ut växterna på trottoaren. Livet går vidare.
Margaret Myers
kulturen@gt.se
