ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
VARMA LEENDEN. Karin Bergquist och Jonas Sjöqvist får till slut vintern att börja droppa av löftesrikt töväder, skriver Margareta Sörenson. Foto: Patrik Gunnar Helin
VARMA LEENDEN. Karin Bergquist och Jonas Sjöqvist får till slut vintern att börja droppa av löftesrikt töväder, skriver Margareta Sörenson. Foto: Patrik Gunnar Helin

Här är också ­våren på väg

ANNONS:
Teater

JON FOSSE | Vinter | Regi Sofia Jupither | Folkteatern | Speltid 1, 15 | Till och med 11 april

Visa merVisa mindre

Sofia Jupither släpper in lite vårsol i Fosses strama Vinter.

Margareta Sörenson ser den knappa kylan tina en aning.

När Jon Fosses Vinter sattes upp i Stockholm på Teater Giljotin för ett decennium sedan gjordes den hård och svart. Jag tyckte att man lämnade ut Kvinnan på scenen, och att man alltför mycket strök fördomar medhårs om kvinnor, lust och utvik.

Sofia Jupither iscensätter Vinter på Folkteatern i Göteborg helt annorlunda. Tiden har gått, och gjort oss alla och teatern mer observanta på hur kvinnor skildras på en scen, om de kläs av på egna eller andras villkor.

Jupither låter en aning av komedi få skymta i ett av pjäsens många olika tolknings­lager, välgörande nog. Som så ofta med Jon Fosse sitter man ju med många frågor, särskilt inledningsvis. Kvinnan och Mannen som tycks mötas av en slump på en parkbänk - är det verkligen en tillfällighet? Har de kanske känt varandra tidigare, haft en relation? Eller handlar detta bara om det främlingsskap man kan känna också inför den mest väl­bekanta?

Kvinnan i supertajt och urringat har ögonmakeup som sakta lägger hennes kinder i en gråton, hon vädjar: gå inte. Mannen skildras här i en nästan underbar töntighet, som lägger ett slags igenkännbar rimlighet kring hans stora tystnad.

 

Vad handlar det om, egentligen? Det handlar om en man som bryter upp från arbete och äktenskap, kanske beroende på ett möte som var oväntat och gav honom en ny och annorlunda roll som man. Det handlar om en kvinna som tidigare reducerats till kropp, sexualitet och utseende och som upptäcker en annan möjlig kontaktyta med en man.

Realistisk spelstil rimmar ofta illa med Fosse, skymmer lätt textens öppenhet mot andra nivåer än den konkreta berättelsen. Samtidigt är stilisering svårt, särskilt på en intim scen som Folkteaterns Vita Scenen, i Erlend Birkelands scenografi med stora svarta järnportar som bildar svängbara väggar runt paret. Paret är inneslutna i sin ensamhet, antingen på parkbänken eller på hans ­torftiga hotellrum. Spelstilen glider mellan förhöjning och var­daglighet, ett utmanande val, som dock i stort sett behärskas.

 

Lyckligt kanske man inte kan kalla slutet, men hoppfullt, trots allt. Jag tycker det är en bragd att ha lirkat upp de sammansvetsade fogarna i den strama Fossetexten, släppt in lite varmluft som ofta hans märkliga pjäser lider brist på när de blir till uttalade ord. Karin Bergquist och Jonas Sjöqvist har var sitt litet leende som gör gott. Som får vintern att börja droppa av löftesrikt töväder.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
Mest läst på GT.se
ANNONS:
ANNONS:
HELA VÄRLDEN FINNS I GÖTEBORG
WANLOO
ANNONS:
ANNONS:
BOKMÄSSAN 2013
Journalisten Dawit Isaak har nu suttit fängslad i Eritrea i:
ANNONS:
Mest lästa om kultur
Fler mest lästa om kultur
Senaste nytt
BARNKONVENTIONEN 25 ÅR
SUCCÉ: EN VARG SÖKER SIN POD
Per Olov Enquist 80 år
ANNONS:
LUNCH MED MONTELIUS/13
UKRAINA
BLOGGAR
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: