Hans odlingar ser ut som kom och hjälp mig och själv liknar han ett original långt bort i skogen – men det växer! Det växer så till den grad att han och hans familj blivit nästan självförsörjande med några höns och ett par får som tillskott till allt det gröna.
Stefan Sundströms lilla gröna är en rolig och inspirerande trädgårdsbok, långt från det trendigt chicka.
Sångaren och låtskrivaren Stefan Sundström odlar palsternackor och jordärtskockor och allt annat som man brukar ha i sin köksträdgård. Av tomaterna i det stora hemmabyggda växthuset kokar han pastasås så det räcker till nästa sommar. I ett land för sig ger han sina brännässlor fet jord och får jätteskördar.
Bra, tycker han, för nässlor är mycket godare än spenat.
Han odlar tobak för att göra sitt eget snus – recept finns i boken – och han fiskar mört som förvandlas till surmört.
– En delikatess, försäkrar han. Godare än surströmming.
Jag blir jättepigg av Stefan Sundströms handbok. Den liknar något John Seymours
Självhushållning som var en bibel i början av 1980-talet för oss som ville odla vår mat själva. Utgångspunkten var då som nu olust inför stordriften i jordbruket, den eländiga djurhållningen, de gigantiska internationella livsmedelskoncernerna, rovfisket i haven, den hotande miljökatastrofen…
För Stefan Sundströms del började det den våren då Tjernobyl gick upp i rök och det radioaktiva nedfallet i vår del av världen fick Strålskyddsinstitutet att höja gränsvärdena för att människor överhuvudtaget skulle våga gå ut. Han dammsög barnvagnen och skruvade igen ventilerna, kollade värdena för Mälaröarna och fann att det inte var lika farligt där som i Norrland. Tittade på gräsmattan utanför familjens torp och beslöt att det var dags att bli självförsörjande.
Ett huvudtema i boken handlar om att odla jorden så att den blir bra för grönsaker att växa i, om kompost och gödsel. Har hört det förr, tänker man lite trött, men Stefan Sundström berättar så att man genast vill gå ut och prata uppmuntrande med sin egen frusna lilla ogräshög. Han älskar sin kompost, skulle vilja bli begravd i den. ”Jag blir en blomma fin, jag blir ditt maskrosvin…”
För honom är den hjärtat i verksamheten:
”Jag har satt en liten Buddhastaty från Öland där, bara som en trädgårdstomte, som visar att här blir Döden Liv, som Bellman sjunger, här omvandlas gamla livströtta bananskal till prunkande persilja, här blir hästskit till söta björnbär, det är en tröst för mig när jag tänker på att jag ska dö. Jag skojar inte.”
Men Stefan Sundström är ingen ensling i skogen som struntar i samhället. Det vore lika dumt som att flytta in i Gated communities och gnälla över den kommunala skatteutjämningen, skriver han. Att kunna sitta i soffan och titta på reklamen för frysta grönsaker i tv och känna att så bra, jag behöver inte er, det är inte detsamma som att vilja vara helt oberoende. Människor behöver varandra som tröst och stöd, det är väl det som är meningen med ett samhälle, konstaterar han. Bara tillsammans kan någonting ändras.
Så myllrar det också av människor på bilderna i boken. Fotografen Jeanette Andersson har följt musikern, hans familj och vänner i många år. De djupgräver och breder ut halm, de plockar fallfrukt hos grannarna för att göra must, de slaktar och lagar mat och äter och pratar om livet eller om bästa receptet på halstrad surabborre.
Det verkar så roligt!
Karin Berglund
kulturen@gt.se
