För ett par år sedan satt jag och en ganska ung person, född på 80-talet, och pratade om hans framtidsplaner. Han sa att han ville "jobba för de goda och kämpa mot de onda". Han medgav, med ett snett leende, att hans funderingar kring arbetslivet kanske var lite väl inspirerade av Sagan om ringen och Star Wars. När Röhsska museet tar upp den oerhört viktiga frågan om design och etik, väljer de tyvärr samma imbecilla sätt att uttrycka sig och kallar utställningen Ond design.

Det uppenbart uppmärksamhetssökande sättet att tala om "ondska" är egentligen det enda riktigt problematiska med utställningen. Den riktar sig främst till åldersgruppen 15-25 år, men det är verkligen inget skäl att välja detta sagoinspirerade språkbruk.

I utställningens olika tematiska avdelningar blir det till slut väldigt uppenbart vilket probl Åsa Lockners ballerinafigurin. Foto: Mikael Lammgårdematiskt begrepp "ondska" är. För varje tematiska avdelning måste börja med att, på nytt, definiera begreppet ondska: som "välvillighet", som "social ingenjörskonst", som "överkonsumtion", som "association med nazismen".

Utställningen börjar med ett teatralt grepp: varor som vi tar för givna, som socker och vissa metaller, får sin grymma historia och samtida sammanhang beskrivet i en tablå kallad Det dukade bordet. Här dominerar föremål från museets samlingar i en uppställning som gestaltar barock dekadens, överflödskultur. Dess baksida får vi tänka oss själva och det är just vad besökaren kan. Tack för förtroendet, Röhsska. Korta men kärnfulla texter ger historisk bakgrund och hjälper till att orientera bland alla föremålen.

Detta att bygga storslagna tablåer är ett bildspråk vi har blivit vana vid när det gäller Röhsskas utställningar. Och denna gång hittar uttryck och tema rätt. Men jag är ändå glad för ett mer nedtonat användande av utställningsobjekten, längre in i utställningen.

I enkla glasmontrar konfronteras vi med designade föremåls uppenbart grymma syften: som butterfly-minan eller tvångströjan. Eller de goda intentionerna som förbyts i grymhet: som när macheten, som är form­given för skogsröjning, blev ett fasansfullt vapen under folkmordet i Rwanda på 90-talet. Kanske hade det varit bra om just händelserna i Rwanda hade blivit lite mer utförligt presenterade – dagens 15-åringar var inte ens födda när folk­morden skedde och kan behöva ett större sammanhang att placera in föremålen i. En ålders­inriktad utställning behöver tänka "generation" och inte bara att vara nere med kidsens språk och de dagsaktuella frågorna.

Avslutningsvis: I det tredje rummet möter vi en explicit konsumtionskritik och några välfunna och drabbande nedslag i kläd- och elektronikindustrins omänskliga villkor. Detta är också ett rum som tillåts vara öppet och glest inrett, redo att fyllas med programv Hakkorsets - eller svastikans - historia berättas i utställningen Ond design. Flaggan inlånad från Armémuseet.  erksamhet och besökarnas reaktioner, här finns plats att sitta ner och läsa i böcker från utställningens digra referensbibliotek.

Detta är ett rum där jag tänker mig att utställningsbesökare av alla åldrar kan hämta andan, inhämta kunskap och stöd inför alla de vardagliga etiska beslut som vi står inför varje dag. Här är vi inte onda eller goda, och inte designen heller – men förhoppningsvis har vi blivit involverade i ett etiskt självreflekterande. Och kan betrakta design och designade föremål med en annan blick.