Det är något oerhört brittiskt med Paul Grahams fotografi – jag tror det är mixen mellan en lite distanserad hållning och på samma gång något varmt och kärleksfullt i fotografens blick. Graham är årets Hasselbladspristagare och hans fotografi är dokumentärt och helt ohöljt inspirerat av traditionellt dokumentärfoto. På hans porträtt ser människorna inte av­vaktande eller misstänksamma ut, de ser ut som om de blir fotograferade mitt i ett samtal, som om kameran inte på minsta vis har ställt sig i vägen för den plötsliga kontakt som uppstått mellan två främlingar.

Det är två serier bilder som visas i pristagarutställningen: den ena från början av 1980-talet i Storbritannien och den andra från ett samtida New York City. Den första, A1 – The Great Northen Road, är berättande. Graham reser från London City utmed landets dåvarande huvudled, A1, och träffar lastbilschaufförer och kafébiträden i ett land som just gått in i Mrs. Thatchers era.

Bildserien består av ett 30-tal ganska små kopior, men täta. Paul Graham tillhör den ­generation dokumentär­fotografer som började ta bilder i färg.

Detta är ju inget konstigt i dag men idén om att socialt engagerat foto ska skildra världen i svart-vitt och att färg signalerade glassigt och kommersiellt, var dominant, och skiftet kan mycket väl ha inneburit att Graham var med och förändrade människors seende en liten smula, då på 80-talet.

Under alla omständigheter verkar hans relation till färg mycket intensiv och det är imponerande att hans bilder – fotograferade i ett till synes ständigt gråmulet England - är så sprakande, kontrastrikt och livfullt.

A1, The Great Northen Road, är inte gatufotografi utan snarare landsvägs­fotografi, en road­movie. Men den andra serien med den talande titeln, The Present, Närvaron, fångar ögonblick från den flödande scen som en gata i en storstad i början av vårt nuvarande århundrade är. Med de jättelika bilderna lågt hängande sammanbinds gallerirummet med gaturummet, eller ska jag säga att gallerirummet invaderas av gatans myller.

Som Paul Graham mycket riktigt påpekar i en filmad intervju som ackompanjerar utställningen, så är golvet i Hasselblad Center väldigt likt de stenbelagda trottoarerna på Manhattan. Det är ganska underbart att slippa bilden av det glamorösa New York, filmernas och tv-reklamernas Manhattan.

Graham behandlar staden som en plats där folk bor, vare sig mer eller mindre. En man tar tankfullt ett bloss på sin cigarett vid trottoarkanten, en annan tar sig fram med hjälp av sin vita käpp. Ibland kanske det blir lite putslustigt: som i de två bilderna av samma övergångsställe: först en med en typisk kostymnisse på väg mot sin framgångsrika framtid. Sen en där en krum och sliten person med nöd och näppe tycks klara sig över gatan.

Vad är det vi ska se här som vi inte redan vet om sociala orättvisor och hur de privilegierade och de utfattiga lever tätt intill varandra men utan att deras världar någonsin möts? Jag saknar en fotograf som vill träda fram tydligare och samtala med folk där på gatorna, så som den där unge mannen i Thatchers England en gång ville.

Kajsa Widegren

kulturen@gt.se