"Det var länge sen man fick några pluspoäng för att sparka makthavare i röven – det är inte 1968 längre”, konstaterar chefen på Radio Göteborg när han bestämmer sig för att släcka ner Tommys program i det fjärde och sista avsnittet av Upp till kamp, som sändes i går kväll.
(Jo, jag vet att det är en anakronism, att Radio Göteborg inte startade förrän några år senare, men det bryr jag mig inte om, jag är demiurg och författare, inte statistiker.)
Tommy har nämligen tagit sitt journalistiska uppdrag på allvar och envisas med att ställa obekväma frågor till stadens makthavare och politiker. I en tidigare scen har vi sett honom jaga det socialdemokratiska kommunalrådet Birger Andersson ner för en korridor i jakt efter ett svar på varför kommunen tänker stänga Masthuggets ungkarlshotell och slänga ut en massa hemlösa människor på gatan.
Birger Andersson är en figur som vi stött på tidigare i Upp till kamp: I del 1 är han en ung ordförande i barnavårdsnämnden och den politiskt ansvarige för stängningen av Cue Club 1966.
Den gången stängdes Cue för att ”rädda ungdomen” eftersom rockklubben påstods representera ”botten av allt i samhället.”

I del 3 sitter sossen Birger Andersson i Hagahuset 1972 och förklarar för ungdomarna där att allaktivitetshuset måste läggas ner eftersom verksamheten spårat ur och Hagahuset blivit en ”värmestuga för kommunister och narkomaner.” Den uppmärksamme åskådaren kanske drar sig till minnes att Göran Johansson använde sig av en snarlik argumentering när han svek sitt eget partis vallöften om att bevara Ungdomens Hus nere på Packhuskajen för ett antal år sedan.
Ungdomarna kastades alltså ut ur sitt hus för att ge plats åt ett – kasino. Punkare, invandrarungdomar och rejvare skulle inte få störa visionen om ett etniskt och socialt rensat evenemangsstråk med Operan som självklar medelpunkt.
Eventuella likheter mellan Upp till kamps socialdemokratiska kommunalråd Birger Andersson och hans verkliga förlaga är alltså inte tillfälliga, utan oundvikliga.
Men det var inte om det jag ville berätta den här gången. Scenen där Tommy jagar Birger Andersson ner för maktens korridor är förstås en hyllning till Frank Gunnarsson, Janne Josefsson, Anders Wällhed och Lennart Persson, som i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet gjorde Radio Göteborg till en blåslampa i röven på självgoda småpåvar och lokala potentater.

I en stad som sedan decennier behärskats av grosshandlarmentalitet, hemligt samförstånd och gemensamma intressen mellan makthavare, företagsledare och tidningsägare, blev under några år journalisterna på Radio Göteborg publicistiska partisaner, vars undersökande och tykna journalistik släppte in ljus och luft i vår förljugna stad och fick oss medborgare att se sanningen bakom alla vackra men falska kulisser. Bland annat fick Frank Gunnarssons geniala och subversiva satir till följd att hela radiostationen släcktes ner under några veckor 1981.
Liberala Göteborgs-Posten var en av de ivrigaste
förespråkarna för att Frank Gunnarsson och hans
kollegor skulle censureras och lära sig veta hut.
Längre än så sträckte sig inte tidningens självgoda liberalism. Till göteborgarnas store lättnad öppnades dock stationen igen.
Under en direktsändning 1983 bevakade radions utsände reporter Lennart Persson ett möte på Hotell Rubinen mellan lokala socialdemokratiska topppolitiker och metallfackets representanter. Närvarande på mötet var bland andra Sören Mannheimer och Göran Johansson. På mötet diskuterades nödvändigheten av att sparka fler varvsarbetare.

Medan Lennart Persson väntade på att mötet skulle avslutas satt bland andra Janne Josefsson i studion och diskuterade fackföreningsrörelsens hållningslöshet och ovilja att ta strid för jobben. Vad Lennart Persson och Janne Josefsson inte visste var att pamparna inne på Rubinen mest var upptagna med att lyssna på Radio Göteborg!
När Sören Mannheimer kommer ut i vestibulen efter mötet och får syn på Lennart Persson, som gjorde sig redo att ställa några frågor om varvens framtid, blir Mannheimer så förbannad att han sliter tag i mikrofonen och släpar Lennart Persson med sig genom foajén tills han lyckas rycka åt sig micken och förstöra den.
Sändningen bryts tvärt och
i studion sitter Janne Josefsson och undrar vad fan det var som hände.

Det där är ju inte bara ett lysande exempel på samhällskritisk journalistik – utan dessutom extremt underhållande radio.
Det är alltså för att hylla partisanerna på gamla Radio Göteborg som jag skrivit de där scenerna med Tommy som ilsken journalist. För tyvärr är det sant att det var länge sen man fick några pluspoäng för att vara obekväm i det här landet – men desto viktigare är det att det finns människor som är det – och att vi inte glömmer dem som gick före.
I dag är det viktigare än någonsin att det finns
historier och berättelser
som bråkar och gör motstånd och inte hållningslöst och insmickrande kryper för dem som tittar, utan rakryggat går sin egen väg.
Som väljer att se sin publik i ögonen i stället för att slicka den i röven.
Det är därför vi har gjort Upp till kamp.