Någon gång i våras, när köksbestyren som vanligt ackompanjerades av radions P1, hörde jag en mansröst som pratade om sargade själars väg till läkning. Det börjar med att man anknyter till döda ting, som exempelvis stenar, berättade han. Sedan kan man anknyta till växter, därefter djur och slutligen andra människor.
Orden dyker upp i minnet när jag stiger ombord på Hållöfärjan och lämnar Smögen bakom mig:
"Döda ting, som exempelvis stenar."
Min egen själ är knappast mer än genomsnittligt sargad, jag finner det sällan svårt att socialisera, men en stunds strosande på Smögenbryggan kan å andra sidan få den mest stabile att känna sig en smula söndertrasad.

Myllret. Kommersen. Technomusiken som dundrar från förtöjda båtar i mångmiljonklassen. Bratsen som ligger på däck och solar, i blickfång för den aldrig sinande strömmen av förbipasserande människor.
Det får mig att längta efter döda ting. Efter stenar.
Tio minuter senare släpps jag i land på Hållö. Jag stannar vid informationsskylten, några meter ovanför bryggan, och försöker orientera mig. Går sedan varsamt som graniten, eller snarare sprickorna i den, kräver, och letar upp sevärdheterna.
Som om de behövde letas upp, som om inte hela ön var en gigantisk stenskulptur som omsluter besökaren och helar henne. Ger henne perspektiv.
Eller som Jan Andersson, den sympatiske föreståndaren för öns vandrarhem, säger på sitt något mindre pretentiösa sätt:
- Tänka sig att det här ploppade upp ur jorden för niohundra miljoner år sedan!
Ja, tänka sig. Det lilla kapellet mitt på ön, inhyst i fyrens gamla maskinhus, med en andlös utsikt över graniten och havet, bör få den mest inbitne kreationist att tvivla.
Jag träffar Jan vid vandrarhemmet, växlar några ord, får en broschyr i handen och fortsätter. Tittar på jättegrytorna, tar ett dopp i den grönskimrande Marmorbassängen och kliver upp emot dansgolvet på berget.
Den stora, släta hällen heter egentligen Slätte Hälla, men diktsviten Dansgolvet på berget, som Pentti Saarikoski skrev mot slutet av sitt liv, blir en omedelbar association. Dikterna tillkom när Saarikoski bodde på Tjörn, men Hållö är förstås en självklar del av det bohuslänska landskap som slår an deras grundton.
I Tidningen Kulturen skriver Crister Enander: "Pentti Saarikoski var en troende människa, en troende utan tro. Inom honom fanns ett tomrum, ett litet svart hål. Ett hålrum han smått desperat försökte fylla med Stalin och Lenin (...) och senare under tiden på Tjörn med vindens sus och trädens löv, ett vajande grässtrå eller en talande sten."
Grundtonen finns med andra ord i urberget, i stenen, och den accentueras av alla växter i varje möjlig och omöjlig spricka. Den är skäl nog att besöka Hållö.

Samtidigt tränger sig de kulturella referenserna på. Allt från hällristningar till Saarikoski till Evert Taube, vars morbror var fyrmästare på ön.
Och den gamla stenfyren! Är det i själva verket en installation av Christo? Byggnaden är insvept i plast, men när jag närmar mig framträder en skylt där det står att "Sjöfartsverket renoverar. Klart i oktober 2010."
Jag föreställer mig hur Taube stod uppe i tornet och spejade ut över västerhavet. Han besökte ön flera gånger och lokalt anknutna historier, berättade av Smögenprofilen Samuel Frisk, inspirerade till Balladen om briggen Blue Bird av Hull.
Under nittonhundratalets början var Hållö nära att exploateras. Stenindustrins företrädare såg potentialen, men gav upp efter motstånd från bland andra Taube. Prover har tagits här och var och de itusågade, rätvinkliga stenarna ger i viss mening ytterligare pondus åt de orörda.
Kanske är det tack vare Taube som jag nu kan strosa omkring på ön och pröva hållbarheten i den där radioröstens påstående. Pröva om eventuella tomrum kan fyllas av talande stenar.

Jag tror det fungerar. Jag känner mig tveklöst lite helare när skepparen Stig Andersson kommer med sin färja och tar mig tillbaka till fastlandet.
Dags att åter anknyta till människorna.