Tänk om jag skulle börja sjunga fult, och ni skulle börja hata mig! Ungefär så säger Lotta Sjölin Cederblom en monolog mot slutet av "Hunger"- kören Amandas nya uppsättning på Folkteatern. Hon funderar kring det där med att förnya sig, och låter publiken ana att sångensemblen grubblat över sin identitet.

I övrigt märks ingen osäkerhet i uppsättningen, som karaktäriseras av Amandas sprudlande glädje och påtagliga gemenskap. Samt av en musikalisk muskelmassa så trimmad att det värker i huden.

Ja, innan jag vant mig vid de maffiga harmonierna reagerar min kropp.

Inledningsvis sveper de haitiska tonerna över scenen, lika milda som de gröna och blå nyanser som sångarnas kläder har. Då och då blandat med skånsk knätofs.

Riktigt kul.

Känslan är ett slags drömspel mot en botten av afrorytmer. Koreografen Maud Karlsson har lagt in stilistiska kopplingar dit genom armrörelser och stegkombinationer. Ett slags lyriskt, lågmält "vardagsdans". Nästan gulligt, om man får lov att säga så om vuxna människors piruetter.

Musiken varvas med charmiga monologer signerade bland andra Henrik Bergström och Lina Ekdahl. Karin Marmander spikar den sistnämndas "Köpa platt-tv" om konsumtionssamhällets olycksbarn. En annan höjdpunkt är Per Wiklunds minne från tonåren, då han som fiskenörd gjorde en wobbler i slöjden.

Föreställningen är full av liknande, mer eller mindre originella historier, vilka kastas mot publiken i de återkommande sekvenser då kören springer teatralt över scenen. De upprepas och bryter av sångnumren, som givetvis är och förblir Amandas essens.

Man har som sagt huvudsakligen hämtat inspiration från den haitiska musiktraditionen. Trummor och röst lyfter franskklingande slingor i ömsom karnevalssprudlande refränger ömsom sakrala landskap. Melinda Mangs avslutande försång i Hear my prayer är kort sagt förtrollande. En annan magisk passage är Patrick Rydmans Long long Night – ett maffig vändning mot blue grass som sveper med sig hela ensemblen i det där stora, samtidigt intima som kännertecknar Amanda.

Numren bildar en helhet som i min bok gärna fått klinga av lika mjukt som den inleddes. Men givetvis vill man toppa kalaset med något riktigt saftigt, både för pubikens och sångarnas skull.

Det vankas alltså "Kongo-funk" med massor av blås och, dessvärre, stel afrikansk dans. All respekt till att man eftersträvar rätt känsla och vill skaka loss, men just afro är extremt svårbemästrat på scen.

För mig skaver denna detalj en aning, men men: Glädjen går inte att ta miste på.