“Jahadu, då får vi se ..." sa hon i köket på Café Skogen när vi ville betala, “det var ju varken pannbiff eller nåt på den?" och lät oss betala åttio kronor tillsammans för var sin kaffe och tekaka med stekt ägg och brieost. Vi hade suttit vid ett av de vaxduksklädda borden och bråkat om vad gatan vi var på egentligen hette: Ekedalsgatan eller Slottsskogsgatan?

Jag minns inte längre vem av oss som hade rätt, men efter att nu ha bott där i två omgångar har jag lärt mig att Skogen residerar i hörnet på ett kvarter som heter Harsyran där det – förutom att vara ett tillhåll för de bakfulla och ett frukostställe för de morgontidiga – fungerar som en markering för en slumrande plats där Ekedalsgatan utan större åthävor övergår till att heta Slottsskogsgatan.

Denna gatstump – avgränsad av två rondeller, en vid Ekedal och en vid Mariaplan – har alltså inget eget namn, utan har fått nöja sig med det som har blivit över när ena änden av Ekedalsgatan ansluter till en apart liten sväng som Slottsskogsgatan gör innan den nått Mariaplan.

God pizza. Det är lätt att bedåras av idyllen i Majorna. Foto: Amelie Herbertsson

Av kartan att döma så tycker jag egentligen att gatan gott kunde förtjäna sitt eget namn. Distinkt urskiljbar om än vare sig underskön eller särdeles dramatisk, men med en start, en avslutning och en säreget internationell karaktär. Det senare beroende inte på något hektiskt uteliv eller exotiska affärer, utan på den polskt inspirerade fyraradersparkering som löper längs såväl trottoarer som mittrefug.

Mellan fem på eftermiddagen och sju på morgonen är där konstant smockfullt, men runt sju börjar människor droppa ut på trottoaren från de anslutande gårdarna. De ser sig knappt om innan de kliver ut på asfalten och låser upp sina bilar eller vinglar ut i gatan på barnstolsförsedda Kronancyklar för att ta sig till dagis och arbetsplatser. Runt tio är bilarna borta och gatan precis lika tyst som förut.

Det är lätt för oss utsocknes som flyttat dit att bedåras av Majorna. Landshövdingehus, lummiga gårdar och idel små charmiga lokaler vars hyresbetalning är ett rent mysterium (handgjorda smycken? Lökskalsfärgade medeltidsplagg? Egenutgivna böcker?) så långt ögat kan nå. Det hade alltsammans säkert kunna utgöra en än mer förföriskt bohemisk idyll om inte asfalten var våt oftare än den var torr och man - åtminstone under vardagarna - automatiskt misstänker någon form av flashmob de gånger det samlas fler än fem personer på en plats som inte serverar alkohol.

Gott så. Än så länge är Majorna i allmänhet (och denna korta gatsträcka i synnerhet) trots allt en plats man tillåts att också ha tråkigt på. Missförstå mig rätt – att vara uttråkad är inte bara ett snart utrotat tillstånd, utan även en gravt underskattad syssla och vad som kanske oftare borde avses med att “fånga dagen".

Så jag citerar min mamma som, när hon sjönk ner i en stol inne på Café Skogens med en mugg perkolatorkaffe i handen, frånvarande stirrade ut på gatan och utbrast “Gud så skönt, här händer ju absolut ingenting."

Kajsa Bergström

kulturen@gt.se