"Gammal" konst med nya ögon

Publicerad
Uppdaterad
80- och 90-talets konst i Göteborg var spännande och spänningsfylld.
Kajsa Widegren ser det nygamla med nya ögon och gläds åt sprängkraften i feministisk kritik.
På det konstnärsdrivna galleriet Sub bau visades 1988 en utställning som hette Göteborgs konstmuseum på besök.
Hela utställningen bestod av ett svartvitt fotografi av Götaplatsen, med konstmuseet ståtande höst upp i mitten. Sett lite snett uppifrån ser hela platsen sådär overklig och avfolkad som den brukar beskyllas för.
Fotografiet och själva utställningsprojektet säger något om det spänningsfyllda förhållande som fanns mellan Göteborgs nästan enda konstinstitution och det fria, konstnärsdrivna och kollektiva kulturliv som kämpade för sin existens.

Idag, 2010, har Sub bau sitt eget lilla rum på utställningen om 80- och 90-talens konstliv i Göteborg. Där fylls väggarna av en ostrukturerad samling dokument, bilder, urklipp och utställningsaffischer. En berättelse som kan börja var som helst och som slutar när man inte orkar titta mer och går ut i salen igen.
 
Där finns ytterligare ett tidsdokument: Rum för aktuell konst donerade en hel utställning till museet med sammanlagt 98 verk av lika många konstnärer. Här visas en del av det: strumpbyxor i röd stearin och en korsstygnsbroderad bonad som jag minns som en förbryllande blandning av örfil och blinkning: ”Att leva är att tappa terräng”.
Sedan dess har ju korsstygnsbroderiet tagits i anspråk så många gånger, men det är underbart att bli påmind om hur omskakande en omskakad spelplan kan vara.

Och tre verk av Marianne Lindberg De Geer ger samma effekt. Detta är från början av hennes ”Jag tänker på mig själv”-serie med hennes uttryckslösa ansikte inmålat i Skriet, i ett av Skagerfors självporträtt och en av Schieles kantiga kvinnokroppar.
Skräckfilmskänslan blandas med en visshet om vad det var Lindberg De Geer var ute efter från början. Hur kvinnliga konstnärers kompakta osynlighet i konsthistorien måste ha påverkat varje försök att åstadkomma något.
 
En stor del av utställningen visar kvinnliga konstnärers feministiska strategier. Spelplanens nyordning gjorde det möjligt för så skilda konstnärskap som Nina Bondesons, Charlotte Gyllenhammars och Maria Lindbergs att pricka in och delta i traditionernas sammanbrott.
På en videomonitor kan man få en glimt av hur denna process gick till: nio kvinnor, samtliga studenter på Valand vid denna tid, gör en skulptur av 80 kilo Yell-O. Året är 1991 och filmen visar hur den stora röda kroppen placeras på ett vitt podium, långsamt frigörs från sin form och hur tyngden och vibrationerna får den att välta och falla sönder i bitar som sprids över golvet.
Exaltationen i den kollektiva handlingen går inte att ta miste på. Inte heller det nödvändigt vårdslösa hanterandet av det kroppsliga i en situation där kropp har blivit det samma som kvinna och denna kvinnokropp är synlig överallt. Och samtidigt osynlig, opersonlig, oviktig.
Njutningen i att blanda super-syntetiskt med rörelse som av liv och placera det köttiga, det sönderfallande på den vita kubens upphöjda plats.

Kajsa Widegren
kulturen@gt.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag