Saklighet, humor, sälta och värme: kombinationen blir ofta rätt egen när Anna Vnuk signerar ett verk. Till att börja med gjorde hon en slags stå-upp-dans där hon varvade koreografi för sig själv med egen text. Konceptet har med tiden växt ut på både bredden och djupet.
Hon är avväpnande orädd när hon för in dans i oväntade sammanhang, både ”riktig” koreograf och enastående rejält folklig i samma andetag. Som om hon inte uppfattade skillnaden. Som om hon vägrar se den. Såg man henne dansa med Kristian Luuk vid Melodifestivalen 2008 minns man kanske de enkla, vardagsliknande rörelserna som plötsligt öppnar sig dramatiskt. Hur hon drar in icke-dansaren i ett sätt att tänka med kroppen som är svårt att värja sig mot.
Från Solofestival med mig själv har Anna Vnuk gått från ett slags otippad oförvägenhet mot ett mer moget ifrågasättande av tingens och kroppens ordning. Roligheten har hon dock i behåll, liksom en hjärtegod värme. Så blir heller inte Kött på Backa Teater så väldigt köttig, inte farlig eller provocerande, men ömsint, lyrisk och perspektivrik. Den enda scen som verkligen – och bara i ord – beskriver ett samlag så instruktivt som tänkas kan, gör det med lust och glimten i ögat: det är inte så himla enkelt det här, om båda parter ska bli nöjda! Ingen människa kan säga precis hur man gör och hur det blir. Det är lite olika för alla.

Det minst sagt medelålders husbandet hos Backa är en snillrik bro för konceptet till alla åldrar och några perspektiv som ofta glöms bort – självvald ensamhet, till exempel. Alla kanske inte vill vara två? Känner sig inte halva utan en äkta hälft? Kjell, spelad av Kjell Wilhelmsen, sångare i bandet Romantics på sin estrad, är en vuxen och lite grånad motvikt mot de sex unga skådespelarna och dansarna nere på golvet. Han är nöjd med att bara sjunga om kärleken.
Störst plats i föreställningen får längtan, poetiskt nog. Längtan efter att träffa någon, längtan efter att våga ta kontakt, längtan efter den kära som är långt bort. Här sjungs och doas fint Håkan Hellström, Ray Charles, Justin Timberlake, i en cabaret-komposition med några återkommande roller. Som den teknikfixerade killen med högtflygande planer och fiffiga uppfinningar för den perfekta clitorisorgasmen. Det är inte bara jätteroligt, utan också en välvässad inlaga mot en trist prestationskultur som terroriserar unga och gamla.
Medan man sitter där och småmyser och blir varm om hjärtat, breds här också ut ett vidsynt och generöst diskussionsunderlag där många frågor berörs lätt som av en fågelvinge: kärlek och sex, hur förhåller de sig till varandra, samkönat eller tvåkönat, hur viktig är skillnaden? Och fast kvinnorna på scenen är i numerärt underläge, visar de sig ha en aning bättre koll på läget än männen.
Finstilt men tydligt påstår Anna Vnuk att kvinnors längtan och behov är lika betydelsefulla som männens. Här strippar inga ”kaffeflickor” som avec till kaffet. Här dansar unga kvinnor som själva vill älska var och en på sitt sätt, precis som männen.