Christer Lundberg nöjer sig inte med ett eget radioprogram och ett eget popband.
Nu romandebuterar han med en skröna om en 12-åring från det Majorna han själv aldrig lämnat.
Jag träffar Christer Lundberg på Språkcaféet och inleder hela intervjun med att ställa just den fråga som jag nyss hade bestämt mig för att låta bli. Författare i allmänhet brukar vara överens om att romaner, till skillnad från det som marknadsförs som true stories, är ett komplicerat mischmasch av drömmar, fantasier, lögn och minnen och att gränsen mellan självupplevt och oupplevt är omöjlig att dra. Detta vet jag och ändå ramlar frågan ur mig direkt: Hur mycket har programledaren, som gett namn till Christer i P3 egentligen gemensamt med huvudpersonen i debutromanen Gräspojken? Har han också sålt hasch när han var tolv?
Christer Lundberg, som dricker öl och bär röd keps, verkar förberedd på frågan. Han ser inte hälften så misstänksam ut som jag själv skulle gjort om rollerna varit ombytta.
– Gräspojken är en skröna, en rövarhistoria där verkligheten krockar med total crazyness Jag är uppvuxen på åttiotalet, i Majorna, precis som Kalle, och lånar självklart miljöer och så, men sanning...? Nej, det finns det inte mycket av i min roman.
Egentligen finns det bara en enda sak i boken som går att peka på som sann.
– Precis som Kalle förlorade jag oskulden till en blå pall.
Teman som barn och knark kan lätt dra tanken åt det socialrealistiska hållet, men faktum är att Gräspojken är så långt ifrån smutsig verklighetsrapport som det går att komma. Historien om Kalle vars mamma drar till Indien och lämnar sonen med en frånvarande pappa och en källare full av haschplantor är tvärtom en ovanligt svängig och drastisk barndomsskildring, som man som läsare rutschar igenom, svischande lätt, som på en isbana.
Varifrån kom impulsen till boken?
Jag var ute och gick med min dotter i vagnen och plötsligt dök romanens första mening upp i huvuden: "Jag började odla marijuana när jag var tolv". Vem kan läsa den meningen utan att vilja läsa vidare? Fast boken handlar inte om knark utan om att vara människa – och mest om att vara tolv.
Varför just tolv?
– Tolvårsåldern är väldigt speciell ... Jag tror att det är den enda åldern i livet där allting är möjligt och ingenting förvånar. Det är nu, när alla blöjbyten och vaknätter är avklarade som föräldrarna släpper greppet och inte reagerar så starkt på vad barnen gör. Alla oroar sig för tonåringen, men i luckan mellan sexan och sjuan, då lämnas man mer i fred och blir väldigt fri.
– Jag tror det är väldigt otroligt att någon skulle bli marijuanaodlare av en slump, men om det trots allt skulle hände, då skulle den personen vara tolv-
Hur var du själv som tolvåring?
– Jag var nog väldigt städad. Hade bra betyg, tränade och så där. Däremot umgicks jag gärna med gangsters, hade många galna vänner. Jag har alltid haft lätt för att umgås med olika sorters människor.
– Jag känner både folk som har suttit på Kumla och folk som är superframgångsrika företagare. Det har varit en väldig tillgång i mitt liv. Så länge människor inte gör andra illa dömer jag ingen och vill helst inte bli dömd själv.
Du har mycket sympati för alla du skriver om...
– Det måste man väl försöka ha? "Det är inte lätt att vara människa år efter år ... ", som de säger i Sånger från andra våningen, Roy Anderssons film.
Någonstans har jag läst att du gillar en roman som heter Mina vänner av den franska författaren Emmanuel Bove – den gillar jag också jättemycket! Varför har du fastnat för den?
– För att den är tragikomisk och för att den är skriven på ett sådant sätt att jag tycker om huvudpersonen – fastän han egentligen är en helt vedervärdig människa.
– En annan bok som jag gillar är Röde Orm. Det är den roligaste äventyrsroman, som någonsin har skrivits! I mina drömmar är Gräspojken en blandning av Mina vänner och Röde Orm. Men riktigt så bra har det ju inte blivit ...
Så Gräspojken är inte ett inlägg i drogdebatten? Man får inte se dig i en legaliseringskampanj inom kort?
– Det skulle förvåna mig mycket.