När jag var liten, på det opedagogiska 70-talet, var det som jag minns det vanligt med omröstningar av olika slag. En Jungfru Maria till julspelet, en representant till elevrådet, en ordningsman, en målvakt, alltid var det någon man skulle rösta på. Fast den verkligt stora händelsen, den som kom att dröja sig kvar som en ömmande böld i minnet i decennier efteråt var förstås det årliga valet av tomte, lucia och tärna till skolans luciatåg. (Stjärngossen var i stort sett avskaffad. Ingen ville bli sedd med strut.) Av alla utröstningsritualer var detta den mest lockande - och den mest skoningslösa.
Jag blev alltid lika upprymd av luciaomröstningen. Det var konstigt. Trots att jag visste att jag inte skulle bli vald kunde jag inte riktigt sluta hoppas. När fröken M gick mellan bänkarna med sin högtidliga min och delade ut lapparna där vi skulle skriva namnet på var sin kandidat var jag näst intill galen av längtan och nervositet. Nu, nu, nu. Sedan blev det som det alltid blev. Alltid samma barn som valdes, alltid samma barn som ratades. En gång i Missionskyrkans scouter hade jag fått i hedersuppdrag att spela Den Förlorade Sonen i en biblisk pjäs, men i luciaomröstningen var jag alltid lika körd. Här var det bara de flickigaste flickorna som kom i fråga.
En dag, jag tror jag gick i trean, gjorde jag det mest förbjudna jag dittills hade gjort. Det var tidigt i december. Klassrummets fönster var pyntade med halvmeterhöga adventsljus som vi hade klippt med trubbiga saxar ur julrött silkespapper. Dags för ännu ett val. Den här gången hade flickorna enats om att G som var så ofattbart lik drottning Silvia var den mest lämpade tärnan. Alla skulle vi rösta på henne. Så var det bestämt. Men när jag satte penna mot papperet skrev den inte G utan M.
Vad var nu detta? Det var som om jag handlade i trance. Pennan for i väg helt av sig själv och plötsligt utan att jag förstått hur det hade gått till hade jag också skrivit A och L och till slut stod hela mitt namn på röstsedeln.
M-A-L-I-N.
Mitt eget namn! På luciarösten!
Jag stirrade på det jag gjort och kände mig underlig till mods. Spyfärdig, panikslagen, full i skratt, lite hoppfull. Allt på en gång. Skolgårdens kastsystem styrde oss helt. Det var inskrivet i kroppen, som en extra blodgrupp. Att lämna den plats man tilldelats var en otänkbarhet, ja ett fruktansvärt brott mot allt vi tyckte oss veta om oss själva och varandra. Och ändå. Frestelsen var för stark. När jag väl hade börjat skriva namnet kunde jag verkligen inte hejda mig.
Jag försökte göra handstilen ful och lite spretig. Som killarnas. Om fröken kände igen min stil och förstod vad jag hade gjort skulle det kunnat bli riktigt pinsamt. Helst ville jag att hon skulle tro att det var en av killarna som lagt sin röst på mig.
Jag fick bara en röst det året. Min egen. Jag minns känslan precis. Jag satt i bänken och såg mitt namn skrivas upp på gröna tavlan. Huvudet bultade och brann. Det var längtan, skam och nervositet i en besynnerlig röra. När rösträkningen var klar hade G få tjugotvå röster. Vid mitt namn stod ett ensamt streck.
Det hela var smått förvirrande. Vad hade jag gjort? När jag tänker på händelsen i dag, 35 år senare, är jag fortfarande inte säker på vad den handlar om, jag är kluven.
Å ena sidan vet jag nu att längtan efter att Få Vara Med är en av de mest bedrägliga känslor som finns. Man kan längta sig halvt galen efter att bli insläppt - i värmen, på kalaset, i gräddfilen, i flicknoblessen - men när man väl kommer dit är det ändå aldrig som man trott. Å andra sidan, när jag tänker efter, är jag ändå rätt nöjd med min luciabluff. Är det något jag tror på i livet är det detta: stanna inte på platsen dom tilldelar dig.
Malin Lindroth
kulturen@gt.se
