Foto: Henrik Jansson
 Foto: Henrik Jansson

"Föll i gråt när jag såg Sverige från luften"

Publicerad

Fadia Alsoukhnis namn har tusenåriga anor från fornstora Syrien och hon har tillbringat sju år i Jordanien, 14 år i Kuwait, fem år i Palestina och i år tio år i Sverige. Inte konstigt att hon ser sig som en världsmedborgare.

- Jag har aldrig brytt mig om vilket land en människa kommer från. Det är ju mötet och människan som har betydelse - inte vilket pass man har i fickan.

Fadias pappa flyttade till Kuwait när han var tolv och stannade ända till första Gulfkriget 1990. Han hade aldrig känt sig riktigt hemma och hade under årens lopp byggt flera hus i Jordanien som han kunde ta sin familj till.

- De flesta som arbetade i Kuwait var välutbildade människor från Irak, Syrien, Palestina. Även om pappa bodde där i nästan tre decennier kände han sig inte som kuwaitier.

Pappans investeringar i land och hus i Irbid i norra Jordanien, gjorde flytten för niobarnsfamiljen relativt enkel.

- Pappa sa alltid att vi barn fick välja mellan att studera och studera. För honom var utbildning ett måste och han gav aldrig upp.

Fadia valde att bli journalist och under studierna träffade hon palestinske Ahmad, som hon nu är gift med och har två barn tillsammans med.

I dagens Jordanien utgör palestinier cirka 70 procent av befolkningen och i över 65 år har Jordanien varit det största värdlandet för palestinska flyktingar sedan kriget 1947-1948.

1998 flyttade Fadia och hennes man till Palestina där Ahmad fick arbete som cellolärare vid Edward Said National Conservatory of Music i Ramallah. De första åren var bland de bästa i Fadias liv, men när andra intifadan drog i gång år 2000 försvårades livet avsevärt. Att paret just fått sin första dotter och hade Yassir Arafat som närmsta granne gjorde livet mycket dramatiskt och oroligt. Minst sagt. Varken Fadia eller Ahmad hade varit politiskt aktiva, men de kände sig allt mer oroliga över sin livssituation.

- F16-plan flög över oss och släppte bomber, israeliska stridsvagnar patrullerade konstant och vi såg mängder av döda människor. Flera gånger tänkte jag att det nog är vi som står på tur.

Trots högsommarvärmen knottrar sig varenda por på hennes arm. Hon berättar om en sen kväll med utegångsförbud då de plötsligt hörde israeliska militärer i området. Den lilla familjen höll sig så tysta de kunde. Men så gnydde Jude, tio månader, till.

- Hundarna började skälla, strålkastarna slogs på och 20 militärer bröt sig in och rotade igenom hela huset. De tog Ahmad med sig och lämnade en lapp där det stod att vi gjorde bäst i att lämna vårt hem.

Efter tre dagar kom han tillbaka. Under hans fångenskap hade han bland annat skickats upp som en mänsklig sköld i obebodda höghus mitt i stridszonen.

- Jag var fruktansvärt rädd. Min man är en fredlig man! En pappa. En musiker och lärare. Vi kände att vi måste komma i säkerhet - inte minst nu när vi hade lilla Jude. Att få barn förändrar ens perspektiv.

Så de lämnade allt de ägde och smugglades ut genom öknen klockan fyra på morgonen.

- Vi fick säga hejdå till Ramallah så plötsligt, men det kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan. Våra vänner. Och de där kvällarna när vi samlades hemma hos någon före utegångsförbudet. Alla tog med vad de hade och stannade natten lång. Det var en mycket speciell tid. Vi delade mat, dryck och dåliga skämt medan bomberna föll. Jag är så tacksam för de fina minnena jag har från den tiden.

Allt gick ganska fort och snart hamnade de i Sverige. Ahmads universitet hade ett utbytesprogram med flera andra i världen. De valde Göteborg och högskolan för scen och musik där han i dag arbetar som lärare.

- Att komma till Sverige var något helt nytt, på alla andra ställen jag bott har jag haft familj och vänner från början.

De första tre åren i Sverige var en svår tid för Fadia. Ensamt och kallt.

- Jag har sex systrar, två bröder, mängder av vänner och är en social person. Plötsligt befann jag mig utan den tryggheten som en stor familj ger.

Erfarenheten av att hals över huvud hamna i ett land där allt är nytt har lett henne till det jobb hon har i dag. Ett jobb som ger henne mycket tillbaka.

- Jag är välutbildad, social och har bytt land flera gånger tidigare ändå kände jag mig övergiven när jag först kom. När jag efter hand lärde mig hur samhället fungerade insåg jag hur mycket det skulle ha hjälpt med en fingervisning i början.

I dag arbetar hon med just det - att informera och utbilda nyanlända flyktingar, framför allt från Syrien just nu, in i samhället.

- Kan jag hjälpa dem som har flytt från allt de känner till, som har hemska minnen med sig och få dem känna sig mindre övergivna har jag nått långt.

Hon uppmanar alla hon träffar i jobbet att lära sig svenska så fort som möjligt. För Fadia tog det tre år innan hon riktigt kände att hon behärskade språket.

- Jag vill inte att någon gör samma misstag som jag! Språket är nyckeln till samhället och jag klarade mig bra med engelskan. Det var så jobbigt när jag försökte prata svenska och alla sa 'va?' tillbaka. Men man måste bara jobba vidare och komma igenom det. Ju tidigare desto bättre. Det var fel av mig att inte försöka hårdare från början.

Fadia menar att språket även är avgörande för att få jobb, även om hennes man inte behövde kunna prata svenska när han började vid universitetet.

- En kvinna som frågade mig vad min man gör och när jag sa att han jobbar på universitet var hennes följdfråga 'Som städare?' Hon kunde inte tro mig när jag sa att han var lärare. Det är så hemskt att högutbildade inte får chansen att komma till sin rätt här.

Hon vill så gärna att människor kommer närmare varandra. Att lära sig se det individuella i människan. Det unika. Självklarheten i att alla människor har samma behov av värde och vill bli sedda.

- Det finns en grundläggande rädsla för den andre i hela samhället. Göteborg är en segregerad stad och kommunikationen mellan invånarna finns i princip inte alls. Jag skyller inte på någon part - alla är lika skyldiga i sin misstänksamhet mot varandra.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för fyra år sedan grät hon av förtvivlan, frustration och ilska. Kanske är det kvinnan hon sitter bredvid på spårvagnen eller mannen som står framför henne i kön i affären som inte vill att hon och hennes familj ska finnas här.

- Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Var tionde person vill ha bort oss, säger hon, skakar på huvudet och fortsätter:

- De utnyttjar folks rädslor. Att inte folk förstår att vi invandrare bidrar. Om inte till något annat så åtminstone till en bättre ekonomi i längden. Tänk på alla högutbildade läkare, tandläkare, jurister, professorer, ingenjörer som kommer hit just nu från Syrien och andra krigsdrabbade länder. Deras utbildning är redan betald och det finns många högkvalificerade platser att fylla i Sverige.

Trots första chocken i mötet med Sverige och den ökande rasismen är Sverige en del av hennes hjärta i dag.

- På flyget hem efter en semesterresa såg jag Sverige från luften och föll i gråt. Att få känna att jag var på väg hem. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna så starka känslor för ett land igen.

Helena Bäckhed

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag