Thomas Vinterberg var inte ens 30 år när hans debutfilm Festen firade triumfer världen över.

I åratal reste han runt och lät sig applåderas som geni på champagnestänkta filmfestivaler. Alla undrade hur han skulle följa upp sitt skickliga dogmadrama. Med ett fiasko, skulle det visa sig. Och sedan ytter­ligare ett. Och ett till.

Så Vinterberg bestämde sig för att återvända till den lantliga restaurangen där familjeuppgörelsen i Festen utspelade sig, och skrev uppföljaren Begravelsen för scen. Fadern har dött, men hans incestuösa övergrepp går igen.

Inledningsvis är den sårigt familjära tonträffen exakt när de tre sorgklädda syskonen efter tio års ångest återser varandra på Folkteatern. Erik Ståhlberg, Göran Gillinger och Lena Birgitta Nilsson balanserar väl bland aggressiva leenden och skämtsamma knytnävsslag. Våran farsa, dum men död, skål!

Vibeke Bjelke har regisserat ett familjedrama med rappa repliker och snabba, skjutväggsunderstödda scenväxlingar. Trots att ämnet är incest ligger skrattet lika nära till hands som spriten. Ibland blir det rent smaklöst, som när den lustiga hotellkocken mitt i en laddad undergångsscen muntert tipsar om tajta thaibrudar som avvänjningsmaterial för pedofiler.

Det största problemet är ändå att denna uppföljare saknar undertext.

Dramats pjäser placeras ut med psykologisk känslighet, men spelas sedan ut som av en våldsfixerad tonåring som bara vill se samma story igen fast med mer splatter.

Behållningen i Begravelsen är i stället det levande liket. Trots att han är ett spöke, är Iwar Wiklanders pappa den enda rollfigur som känns blodfylld pjäsen igenom.