FILM.
1950 drog Birgitta Stenberg från Sverige. Hon var säker på att poesin fanns någon annanstans i världen och tänkte aldrig komma tillbaka. Väl där ute levde hon hårt och vilt, tillsammans med andra utbrytare och särlingar av skilda nationaliteter. Allt i frihetens och litteraturens namn - hennes uppgift var ju att beskriva världen, sådan som den ser ut.
Men det är inte om det som dokumentärfilmen om hennes liv handlar. Detta har ju Birgitta själv så levande beskrivit i sin självbiografiska svit. Nej, filmarna Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson har begåvat och insiktsfullt valt en annan väg. I filmen Alla vilda tar de med Birgitta på en ny resa runt världen, uppsöker gamla vänner och kärlekar för att konfrontera och diskutera det förflutna, kärleken och livet. Resultatet har blivit en varm, personlig och egen film som förmedlar livsglädje, nyfikenhet och hoppfullhet.
- Jag tyckte det var väldigt roligt. Jag var inte alls svårövertalad. Nu fick jag ju chans att resa runt gratis och träffa alla som jag tänkt hälsa på så länge. Och dessutom få höra deras reaktioner och vad de tänkte och tyckte om den tid vi hade tillsammans, säger Birgitta Stenberg, som själv sett filmen bara några dagar innan vi pratas vid.
Alla vilda innehåller bland annat resor till Kalifornien, Paris, Rom och New York och möten med amerikanska konstnären Peggy, som Birgitta en gång träffade i Paris och sedan levde i synd med inför öppna fönster på Mallorca, brittiske författaren Richard, som hon förlovade sig med - också det en lek med konventionerna - och italienska operasångerskan Isabella, som fortfarande tycker att Birgitta svek henne. I roliga och innerliga scener framstår det tydligt att den passion och gnista som en gång fanns i hög grad finns kvar, och lekfullheten och tonen mellan dessa nu ganska till åren komna personer gör dem tid- och ålderslösa på ett befriande sätt. Bland annat avslöjar Birgitta för Peggy att hon en gång lurade henne på pengar med den falska ursäkten att hon blivit gravid med en manlig vän och behövde göra abort. "Det förstod jag ju", svarar Peggy med ett varmt skratt.
- Jag som var så glad att äntligen få erkänna att det inte var sant, jag har haft dåligt samvete så länge och så har hon vetat det hela tiden, säger Birgitta.
- Men annars blev jag nog egentligen inte så överraskad...
Arbetet började för ungefär två år sedan och redan från början hade regissörerna en klar idé om resorna och de ämnen de ville fokusera på, därefter har de, enligt huvudpersonen själv, låtit det hela "bli som det blev". Och naturligtvis existerar det mängder av material, situationer och intervjuobjekt, som inte nådde ända fram till slutversionen.
- Man får hoppas på extramaterialet. Det finns mycket intressant. Jag ser ju människorna, men regissörerna ser ju filmen, och det är så det måste vara, säger Birgitta Stenberg.

Det nyfilmade materialet får sällskap av gamla foton och, i bakgrunden, Birgittas tankar och filosofi: behovet av att alltid kunna röra sig fritt över gränserna, att alltid fortsätta framåt utan att ångra något och framför allt - att leva ut sina drömmar, göra allt, eller åtminstone så mycket man bara kan. Att dessa val också kostar hymlar hon inte om, så fungerar det i livet.
- Förverkligar man inte drömmar då blir man bitter, resignerar och blir nollställd, tror jag. Men i dag verkar det som att folk har så ynkliga drömmar, man vill bli hallåa eller ha ett nytt kök. Jag känner själv att jag på sistone har blivit så låst av alla förpliktelser så att jag inte hunnit resa eller skriva tillräckligt. Det kommer aldrig ett bättre tillfälle, man måste ta tag i saken själv.
Varför tror du att det ständigt finns ett sådant intresse för din person?
- Usch nej, jag vill inte tänka på det. Då blir jag något annat än vad jag är. Men jag kan i alla fall säga att jag är häpen över att människor är så vänligt inställda i dag. Så har det inte alltid varit. Men jag har tyckt om att ha motstånd också.
Själv vill hon hellre bli intervjuad om det skeva tillståndet i samhället, utarmningen av landsbygden eller människors mentalitet än om sig själv. Men det får bli en annan gång för i dag är det om denna tuffa men ödmjuka snart 80-åriga författare, människa och förebild det ska handla.
- Lisa och Marianne (regissörerna, redaktionens anm.) var nog lite oroliga över att de hade engagerat en så gammal människa och tänkte att de skulle få lägga in vilopauser mitt på dagen, under resorna och filmningen. Men i stället fick de hejda mig, jag tror jag höll på att springa ifrån dem, säger hon.
Det är lätt att se framför sig. "Om man alltid drar in magen hårt så håller ryggen sig stark, och det är det viktigaste" fick jag en gång i förbifarten som tips av Birgitta Stenberg. Att döma av hennes egen styrka så verkar det funka.
För flera råd och såväl uttalad som outtalad visdom; missa inte filmen.