Nathalie Djurberg och Hans Berg ger samma, närmast naiva första intryck som sina konstverk, där de sitter i lobbyn till konsthallen Röda Sten och svarar på frågor. Båda talar ödmjukt sökande och verkar inte vilja beröra det politiska innehåll som glimmar under ytan. Orden blir som en första, gäckande akt på en föreställning, som officiellt inleds med att åskådarna får ta på sig tofflor och åka hiss. Under takåsarna vankas mångbottnade dockfilmer från de senaste åren – alla med Djurberg och Bergs konturer, under rubriken Fåfänga försök.

Det första drömspelet både visas och utspelar sig i ett rum utan fönster. I tomheten sitter en blek människogestalt av lera. Luften klingar av stränginstrument, och en lyrisk men matt stämning råder. Så materialiseras en stor pelikan ur tomma intet, och en lek som rinner över i ett slags sökande kamp uppstår. Klaustrofobi, desperation och maktordning i bolibompakostym. Sjösjukt hänförande, och för­virrande.

I ett annat rum ges I wasn't Made to Play the Son – i mitt tycke det bästa men mest plågsamma ­verket som visas denna gång. Två spetiga mansgestalter med siden-knickers och fågelnäbbar kalasar på en gigantisk, mörklila kvinna som ligger utslagen, avhumaniserad på marken. Fågel­männen är fixerade vid hennes kropp och vad som händer när de skadar den. Med nyfikna, mekaniska hugg och klipp testar de vilken färg på kroppsvätska som kan tänkas rinna ur henne. Hon är deras material, utan möjlighet till ögonkontakt.En illustration av mäns makt ur ett kolonialt perspektiv? Förmodligen, men fram­förallt ett exempel på hur Nathalie Djurberg undersöker det repetitiva våldets inverkan på människors empati. För varje gång ett nytt "litet" övergrepp begås mot kvinnan med de förvånade jätteögonen, förskjuts betraktarens perspektiv en aning. Fram och tillbaka, eller rätt mot avgrunden? Det är upp till var och en att fundera över.

The Parade of Rituals ans Stereotypes är det tydligaste stycket, med ­början mitten och slut och en brutal problematisering av korruption, människohandel och hatbrott. Ett sött luciatåg förvandlas till Ku Klux Klanfigurer som misshandlar pepparkaksgubbar. Kardinaler med brinnande ögon betygsätter prostituerade modeller och straffar dem med våldtäkt. Ansikten, masker och lemmar transformeras om och om igen till färg och form, och kontrasterna mellan budskapet, materialet, lekfullheten och musiken chockerar.

Tanken på att Nathalie Djurberg var nära att ge upp konsten för bara några år sedan gör nästan ont när man ser hennes filmer på rad. Hon har en unik, nordiskt rotad instinkt som berikar konstvärlden och rör om världen. Hon behövs, kort sagt. Med sina gulligt spastiska figurer och sin självklara förståelse för det skulputurala bryter Djurberg upp och rör ihop makt, moral, instinkt och längtan. Allt mot bakgrund av Hans Bergs behagligt ­suggestiva ljudmattor. De är en tydlig för­utsättning för helheten.

Den röda tråden hos Djurberg och Berg syns väl, men helheten förtätas när deras nyaste verk Bang Your Little Drums. På duken i apokalyptisk kamp: en cirkusbjörn i tåspetsskor, en rynkig prinsess-hen, en mob av kostymkannibaler och en flygande fjärilsman. Publiken ser dem ur lätt grodperspektiv, sittande på mjuka skulpturer, liknande bananer och svampar. Utöver att de verkar lika taktilt beroendeframkallande som bubbelplast, så åstadkoms en ny närhet med detta grepp. Samtidigt vänder det sig extra i magen när mys i soffan-känslan bryts mot det sorglustiga drama som utspelar sig på filmduken framför.