Jag minns hur det var på åttiotalet, när man var tjugonågonting och läste poesi på ställen som Galleri Maneten, Restaurang Minus och den lilla scenen på Musikens hus. Om det kom tio betalande, som tillsammans med arrangörerna fyllde ut lokalen tyckte man att man haft en riktigt lyckad kväll. Andra kvällar fick man hålla till godo med en- eller tvåmanspublik. (Min minsta publik var en vaktmästare som egentligen var där för att byta lysrören.) Det var en tid när vardagskvällarna planerades kring tv-tablån och alla såg samma program som man pratade om dagen efter.
I dag är det annorlunda. Med en triljon kanaler att välja på och miljarder människor on line har tv tappat sin betydelse som socialt kitt. Betyder? Att vi alla sitter hålögda och ensamma, som i en film av Roy Andersson, med bara tekniken till tröst?
Faktiskt inte bara. När tv-intresset minskar verkar det som om allt fler tar sig ut på stan för att lyssna på poesi, estradsamtal, föreläsningar, ja alla sorters offentliga arrangemang.
I nära tusen år har vi suttit och lyssnat - först till prästen i kyrkan, senare till agitatörer och folkbildare. I Göteborg i dag växer föreläsningsscenen. Att sitta på stol och lyssna har intressant nog fått renässans.
Ett av de maffigaste programmen kommer ifrån ABF, som erbjuder över hundra offentliga arrangemang per år.
En tidig torsdag kväll när regnvinden piskar Järntorget går jag till restaurang Trappan för att höra om
Europas skam. Lokalen är full av intensivt lyssnande publik, flera med anteckningsblock i knät. På scenen står Lisa Bjurwald, författare och journalist och pratar om hur rasismen sprider sig i Europa.
Jag har förberett mig noga och läst Bjurwalds reportagebok
Europas skam, men att höra resonemangen live är förstås en helt annan sak. Bjurwald är en bra berättare. Tydlig och närvarande i vartenda ord tecknar hon en bild av ett Europa där hotet mot minoriteter och mot demokratin är starkare än på länge.
"Det får aldrig hända igen", har man fått höra sedan man gick i skolan, men känner vi igen en Förintelse när den kommer? Under en knapp timme pekar Bjurwald ut vad som kokar under ytan - i Ungern, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, här hemma...
Den som tänker sig att hotet bara kommer från ljusskygga militanta grupper får skäl att tänka om. I dag verkar många högerextremister inom etablerade partier under slogans som "Vi säger vad du tänker" och allt fler mainstreampartier flirtar med främlingsfientliga idéer. Målet är det samma som det alltid varit, att skapa ett Europa för etniskt vita européer, men hotet, konstaterar Bjurwald, kommer i dag från två håll: en nynazist kan vara en antimuslim som slåss på gatorna i England, men lika gärna en samhällets stöttepelare i det forna Östtyskland, en som driver daghem eller delar ut pennor och skolväskor till barnen inför skolstarten.
Efter ett resonemang om motstrategier avslutar Bjurwald med en frågestund. Publiken är insatt och påläst och jag drar slutsatsen att många som kommit hit i kväll är aktiva antirasister.
På så vis är kvällens publik en rätt homogen samling . Ändå känns sällskapet inte slutet. Här kan vem som helst lätt komma in och sätta sig. Det är något som jag verkligen gillar med föreläsningskulturen. I en tid när vi är så upptagna med att positionera oss och sluta oss samman i olika klickar och sällskap blir föreläsningen ett öppet rum där alla lätt kan kliva in.
Malin Lindroth
kulturen@gt.se
