Hur kan ett sextiofyra år gammalt kök kännas modernare än ett nytillverkat?
Röhsska museet i Göteborg satsar på maten i år. Ett första steg är ett komplett kök av den fransk-schweiziske arkitekten Le Corbusier. Köket kompletterar utställningen Formhistorien från 1851 till i dag.
Le Corbusier var egentligen ett artistnamn eller varumärke för Charles-Édouard Jeanneret (1887-1965), teoretiker och skapare inom den arkitektoniska modernismen. Mycket av 1900-talets byggnation i Sverige bär tydliga spår från honom.
Köket kommer från Le Corbusiers första flerbostadsprojekt, det statliga experimenthuset Unité d'Habitation i Marseille som byggdes 1947-52.
Le Corbusier såg bostaden som en maskin att bo i. Det skulle vara praktiskt och användbart. Själva köket ritades av Charlotte Perriand (1903-1999) som ansvarade för arkitektkontorets inredningar.
Vid första anblicken ser det ut som ett typiskt 50-talskök med sneda, utåtlutande överskåp med skjutdörrar. Men det här är så mycket smartare än ett svenskt kök från samma tid. Eller för den delen: vilken tid som helst.
Köket är litet. Det är korta avstånd till allt. Du når alla ytor med ett eller två steg. Precis som i ett bra restaurangkök. En kock vill inte springa utan ha allt inom räckhåll. Varför har ingen köksritare fattat det? I stället får vi stora kök med enorma långa bänkar där spis, kylskåp, diskho och arbetsytor är mil från varandra.
Le Corbusiers kök är effektivt. Ytorna är inte stora, men praktiska. Stänkskydd och diskbänk i rostfritt. Diskbänken med inbyggd avrinning för disken, som ställs på upphöjda ribbor. Dessutom två hål i väggen för diskverktyg och kemikalier!
Inbyggd avfallskvarn. Bra avställning vid spisen och spisen är lägre än övriga bänkar så att man kan se ner i grytorna. Arbetsbänkar klädda med kakel - bra att jobba på och tål heta kastruller, budgetalternativ till stenbänkar. Bardisk, med inbyggd serveringslucka, ut mot ett vardagsrum.
Materialen är naturliga: trä - lackat, målat eller betsat - rostfritt och kakel. Mjukt grönt, rostrött, gräddvitt, gult och svart. Intrycket är varmt trots mycket metall.
Jag får lust att laga mat. Detta är ett kök att arbeta i.
Men det är också ett kök att umgås i. Till skillnad från i svenska 1900-talshus där man försökte gömma undan matlagandet och gjorde köket till ett mörkt avlångt tråkigt rum man inte skulle vistas. Le Corbusier ville ha köket som samlingspunkt, något som anammats i dag. Men på fel sätt.
På vägen hem går jag in i några köksbutiker. Så passande att det kallas "show room", för detta är för ögonen, kulisser. Det finns tre stilar: lantlig romantik, rostfritt restaurangkök och oändligt blankt vitt eller svart.
Köken är stora, vräkiga och opraktiska. Långt till allt. Det lockar inte till matlagning. Det är ytor som inte vill smutsas ner av mat. Funkar bättre som vardagsrum eller gå-in-garderob. Här ska man vistas - men inte laga mat. Det får bli catering.
Le Corbusier gillade också catering. Mjölken levererades varje morgon genom en lucka utifrån. Det fanns en restaurang i huset som kunde leverera färdig mat samma väg - till ett kök där man också vill laga mat. Det är modernt. Fortfarande efter 64 år.
I köksbutiken finns fåtöljer där kunderna kan slå sig ner och fundera. Ironiskt nog är det kopior på Le Corbusiers klassiker med kromade stålrör och kantiga läderkuddar.
Tomas Tengby
kulturen@gt.se
