Björn Melander sätter upp Ibsens Vildand i Borås och den gör länge hyggliga försök att få luft under vingarna.
Melander har, tillsammans med sin scenograf Jan Öqvist, skapat ett öppet psykologiskt rum i stället för ett slutet fysiskt. En rollfigur kan till exempel dröja sig kvar i fonden som en tyst markör av samtal han eller hon egentligen inte borde ha hört.
Det är ett spännande sätt att arbeta som får replikerna att liksom bli hängnade över rampen, oklart i vilken fiktion de hör hemma, pjäsens eller själva teaterns med alla dess hemliga överenskommelser om tid och rum, rollfigurer och åskådare.
Samtidigt kan det bli otydligt ibland, särskilt i pjäsens inledning då vi ännu inte hunnit bekanta oss med de, för all del, klassiska rollfigurerna.

Här finns de i alla fall: den outhärdlige sanningssägaren Gregers Werle och hans barndomsvän Hjalmar Ekdal vars äktenskapliga garderob Werle tänkt sig vädra ut.
Här finns den klarsynte men cyniske doktor Relling  – hans favorituttryck, ”fan trot” har berett honom plats bland våra bevingade ord – och så den unga Hedvig, vars skadeskjutna vildand på loftet till slut blir till en symbol för henne själv.
De Hedvig jag sett på scenen genom åren har alla varit sprödare, mer ungflicksaktiga än Nina Särkimäkis Hedvig. Där en traditionell Hedvig är lillgammal är denna nästan vuxenklok och så behärskad i sina rörelser att hon i scenerna med modern mer framstår som väninna än dotter.

Kanske ligger det en tanke i detta, men i kombination med Sven Olof Janssons alltför genomskinlige Ekdal blir det problem. Jansson är oerhört skicklig i att spela drömmare och lätting, men i den här rollen krävs mycket värme – och det saknar jag i relationen till Hedvig och familjen.
När helvetet väl bryter löst, efter Werles avslöjanden, är det också som om känslorna kastats in efteråt, som jästet efter brödet. Det väsnas alldeles förfärligt  somliga repliker är till och  med svåra att uppfatta.
Och någonting har gått snett när man i en av världsdramatikens mest tragiska pjäser sitter och väntar på gamle Ekdals nästa entré: Lars-Erik Berenett ger gubbens excentriska pladder en utsökt sönderhuggen form – hälften av orden uttalas med hjälp av avvärjande handrörelser och axelrycknngar.
Det är stor skådespelarkonst – men i sammanhanget till liten nytta.

Kristjan Saag
kulturen@gt.se