Jag fick inte ångest av Sparvelböckerna som liten. Jag läste dem tillsammans med mamma, enligt rekommendationen som någon samhällelig överhet hade utfärdat, och jag var en Sparvel själv - dramatisk, ångest­benägen och med ett litet men patosfyllt och hårt klappande hjärta.
Det är konstigt, för jag fastnade aldrig som man bör för Barbro Lindgrens mer lekfulla och anarkistiska alster - Loranga, Mazarin och Dartanjang och Vems lilla mössa flyger. Men när Sparveln spelar "Sjopeng" med den estniske krigsflyktingen Harry så grät jag och förstod precis. Det var en av mina första stora klassiska musik­upplevelser, fast det bara var på papper. Kanske är det inte konstigt att jag senare fick som yrke att skriva om musik.
Men i dag när jag läser Sparvelböckerna - då är upplevelsen en helt annan.

Fula gubbar med platthattar tafsar på Sparvel och hon vågar inte säga det till någon. Barn och kaniner dör, andra världskriget kanske kommer till Sverige, och så får Sparvel stryk hela tiden. Det är ju hemskt!
Visst kan jag se böckerna i sin kontext, Elvis Karlssons och Staffan Westerbergs legendomspunna 70-tal, decenniet då barnkulturen inte behövde vara gullig.
Och stryk, det var något exotiskt när jag var liten i mitten av 80-talet, sådant som bara hände barn förr i tiden. Kanske var jag ett skyddat barn, trots samtidens skräck för aids och kärnkraftsolyckor, men nu blir jag förskräckt av tanken på småttingar som blir slagna eller dör. Jag har blivit klen.
För mig som barn, som var lika ensam i själen som Sparvel, var böckerna en vän att hålla i handen.
För mig som vuxen är jag inte säker på att jag skulle välja just de här böckerna att läsa högt för en liten människa.
Ändå älskar jag Sparveln till döds.
Kanske bör jag också tillägga att jag var ett barn som hade Vilse i pannkakan på repeat i bandspelaren.