Det började med en tarvlig stöld i Marstrand. Samtidigt som jag arbetade med boken Kärlek i Europa var vi yrkesfiskare, Håkan och jag. Fångsten placerades i 40-kiloslådor, med beteckningen Torsk klass 1,2 eller 3. Störst och finast var förstås klass 1.
I Marstrand, där fisken landade i väntan på bilen som körde in fångsten till Fiskhamnen i Göteborg, stal någon gång på gång en eller två stora torskar ur våra klass 1-märkta lådor och fyllde ut med treans små torskar. Vid auktionen i Fiskhamnen upptäcktes givetvis bedrägeriet. Hela lådor såldes som klass 3 och vi föraktades.
Detta fick oss att köpa en pickup och själva köra in vår fångst från Rönnäng till Fiskhamnen. Varje morgon. Tufft jobb efter nattfisket efter makrill.
Det började med att man tvättade däck och nät på eftermiddagen. När allt var rent gick vi ut till Rännan mellan Danmark och Sverige. Vi gick ut tidig om kvällen för att fånga makrillen som vid midnatt kom upp till ytan och hamnade i våra flytnät. Sommartiden bestal oss på en timma, fisken följde givetvis sitt invanda mönster.

Vi hade ännu inte fått råd att köpa en autopilot så jag styrde och höll vakt mot att krocka med andra skepp. Samtidigt skrev jag natt efter natt på min Kärlek i Europa med anteckningsboken lutad mot ratten.
Väl framme i Rännan gällde det att rappa på. Dra upp näten, få fisken i lådorna med isen, hasta in till Rönnäng, lyfta och svinga upp 40-kiloslådorna på bilflaket och störta in till Göteborgs Fiskhamn före halv sju.
Ibland stod norska lastbilar parkerade utanför Fiskauktionen. Norrmännen sålde sin minst dygnsgamla fångst till struntpris. Makrill måste vara färsk för att vara god men det hände att de nattfriska svenska fångsterna för struntsummor gick till skrap, alltså hönsfoder, eftersom uppköparna valde den billigare äldre norska fångsten.

Jag lärde mig mycket om kroppsarbete och tid. Dagligen kom jag alltså till Göteborg och ingenting visste jag om dess kulturliv som tidigare varit också mitt. Jag fick uppleva kroppsarbetets glädje och fiskets härliga tombola. Och vad det kostade av andra erfarenheter att leva så här intensivt.
Därför är Fiskhamnsgatan ett av mitt livs viktigaste stråk.

Birgitta Stenberg
kulturen@gt.se